Det var bättre på Mannes tid

Manne Jarméus var ju en mycket trägen uppvaktare i Strängs kansli. De hade mycket stort förtroende för varandra, långt bort ifrån tiden för Lindökanalens byggande till Yfa-krisen. Under den senare drog Manne tillsammans med Per Eckerberg hårt i Sträng för att få statliga verk till stan- och de lyckades väl. Det hände oerhört mycket under Mannes drygt 20 år som högste ansvarig för Norrköpings ekonomi. Allt för återuppbyggande av en riven stad, allt för idrotten, kulturen, näringsslivet, sjukvården kostade mycket pengar. Men Manne var inte rädd för att höja skatten. Det blev hans vana och Norrköpingsborna kunde vänja sig. I en sund politik med inversteringsfonder och avvägda lån skapade saker som utvecklade stan och gav nytts och glädje åt invånarna. Det gick inte som på räls för Vrinnevisjukhuset, men Manne slogs envist. 1966 lovade socialdemokraterna att sjukhuset skulle komma. 1974 hävade Manne att detta var den största fråga arbetarrörelsen i Norrköping någonsin haft. Att som det föreslogs i en utredning hålla på och rota och stöka i det gamla sjukhuset i 15 år vore ett stort svek, sa han när nybygget äntligen startat 1983. Innan Manne 1955 blev kommunstyrelsens ordförande och inledde sin toppkarriär hade han en 20-årig karriär som facklig förtroendeman inom Beklädnads avdelning 5 och Östergötlands FCO bakom sig. Då var Folkets Hus i Norrköping hans borg. Min egen relation till Manne Jarméus inleddes 1941. Jag inkasserade för Östergötlands Folkblad och för att hämta pengar besökte jag honom. Det var i en lokal bredvid Adelfiakyrka där han arbetade som körsnär. Beklädnads var skyldiga några kronor för annonser. - Kommer du redan, sade Manne, det är ju inte 30 dagar sedan räkningen kom. Därför behöll han pengarna på sitt konto för att vinna ytterligare några dagars ränta. Han var noga med "ekonomistyrningen" redan på den tiden. Längre fram i tiden när Manne intagit rådhuset och jag var journalist på ÖF:s redaktion blev förbindelserna tätare. Jag märkte snart att Manne var ganska strikt i förhållandet till medierna. Ibland ringde hans sekreterare och sa att "kommunalrådet Manne Jarméus vill tala". Jag minns särskilt ett tillfälle under mitten av 1970-talet. Vad Manne då hade att tala om var att det krisade på Goodyear, det var kamp för överlevnad. Han avslöjade att han vädjat direkt till företagets högsta ledning i Ohio. I historien om Goodyear hålls inte för otroligt att Mannes insats betydde ytterligare några års kvarlevnad i stan - till 1980. Manne skapade en tredje karriär. Som pensionär ville han fortsätta arbeta för människor och engagerade sig i PRO, där han småningom blev vice ordförande i riksorganisationen. Vi andra har väl då och då sagt att det var bättre på Mannes tid. Manne själv gick sin väg ut ur politiken, lämnade efter sig en rad monument från sin gärning, förstod svårigheterna som framtiden gav och kritiserade aldrig sina efterträdare. Manne var en stor politiker.

Information till våra läsare

Det var bättre på Mannes tid

"En gammal fin lirare som slogs för Norrköping så det både kändes och hördes". Det var ord om Manne Jarméus från den gamle rikshusållaren Gunnar Sträng när denne 1981 fick Sankt Olofsmedaljen.