För de flesta långfärdsskrinnarna i Norrköping med omnejd har vännen Jan Angner alltid funnits som inspirerande ordförande, israpportör och färdledare i Friluftsfrämjandets lokalavdelning för långfärdsskridskor. Jan initierade 1981 att knyta ihop Friluftsfrämjandets lokalavdelningar för långfärdsskridsko i Norrköping, Jursla- Åby, Finspång, Söderköping och Valdemarsvik till en allians under en hatt, Bråvallaskrinnarna, BSK.
”Mesta möjliga verksamhet med minsta möjliga administration” och ”Det är alltid bättre än man tror” när det gällde föreningens förutsättningar för utfärder var två av Jans aforismer och ledstjärnor i hans stora engagemang i BSK.
Med sin bakgrund som flygingenjör och testpilot var Jan starkt engagerad i utveckling och tillämpning av säkerhet på naturis samt utbildning av ledare för skridskoutfärder på insjöisar såväl som havsisar. Jan har tillsammans med många skridskoledare målmedvetet bidragit till att dagens skrinnare bär hjälm och obligatorisk säkerhetsutrustning vid Bråvallaskrinnarnas färder på fruset vatten.
Jan var också engagerad i bildandet av det nationella Skridskonätet där långfärdsskridskoklubbar i Sverige samt klubbar i Finland, Norge, Nederländerna, Tyskland, USA, och Kanada etablerade ett samarbete inriktat på rapportering om isförhållanden och förutsättningar för skridskofärder på naturisar. Detta samarbete utvecklades från tidigare sporadiska kontakter och kommunikation på telefon och fax till dagens effektiva information och rapportering via internet och Skridskonätet.
På 90-talet var undertecknad jämte Jan på den första internationella "Iskongressen" där representanter från långfärdsskridskoklubbar träffades i Ekenäs i Finland. Tillsammans med Jan gjorde vi en tur på en närbelägen sjö.
I tystnaden hördes ett underligt klappljud. Det visade sig vara två finska skrinnare som susade fram i vådlig fart på skridskor försedda med tåbindningar för skidor. Det blev vår första kontakt med skridskor och lös-häl-teknik. Föga anade vi att här mötte vi framtiden för en ny skridskotyp och åkstil.
Vid denna tid hade det blivit vanligt att ha med en hjälpstav till den obligatoriska ispiken. En tid då skidåkarna började tillämpa skridskoteknik och skrinnarna skidtekniken med hjälp av pik och stav. Tillsammans med Jan konstaterades att dessa "klappskridskor" knappast var något för tidens traditionsbundna långfärdsskrinnare. Med tanke på att antalet skrinnare var ganska litet trodde vi dessutom inte att det fanns någon marknad, varken för utrustning eller skridskor efter övergången från "Gillbergare" på trästockar till metallskridskor. Tänk så fel vi hade.
Vännen Jan har befarit många frusna vattnen förutom de närbelägna insjöarna och skärgården. Västkusten, Vänern, Vättern, Hjälmaren, Mälaren, Siljan och Mjösa i Norge kan nämnas. En färd på Vättern i hela dess längd är dryga 14 mil.
Jan tog initiativet till och instiftade begreppet DST, Den Stora Turen. De som klarat prestationen att skrinna hela Vättern kunde efter godkännande erhålla ett diplom och tygmärke som bevis.
På det personliga planet har jag under åren genomfört många turer tillsammans med Jan, bland annat då vi på egen hand prövat säsongens knastrande nyisar såväl som de sista lite vådliga vårisarna. Under våra "ensamfärder" har vi diskuterat allehanda företeelser, om livsproblem, miljö och olika engagemang. Icke sällan med skilda och fasta uppfattningar, men med respekt för var och ens syn på livet och tillvaron.
Saknaden efter Jan som vän och skrinnarkamrat är stor, en saknad som jag delar med alla nära och fjärran skrinnarvänner.