Demokratin är hotad, sägs det. Är det verkligen så? Låt oss denna söndag skärskåda frågan enligt följande:
Det finns tre svar på frågan:
1) ”Nej, demokratin är i grunden inte hotad.
Vi har ett folkstyre som är väl förankrat. Att väljarna världen över röstar på populistiska partier visar tvärtom att demokratin fungerar, att folkviljan får genomslag.
2) ”Ja, demokratin är hotad av auktoritära krafter”.
Hotet består inte främst av att det är populister som blir valda, utan att de väl i regeringsställning utnyttjar sin makt för att förändra spelreglerna, så att politisk opposition får det svårare att göra sin röst hörd, och viktiga samhällsfunktioner som domstolar och polis blir politiskt styrda.
3) ”Ja, demokratin är hotad. Den är alltid hotad, på ett eller annat sätt.”
Detta är det resonemang vi själva föredrar.
Tanken här är att alla system riskerar att stelna i formen och bli tagna som självklarheter. Vi räknar med att kunna välja våra politiska företrädare, precis som vi förväntar oss att det ska komma el ur vägguttaget och finnas limpa på Ica.
När allt går sin lugna gång tenderar det folkliga engagemanget att minska, men om det finns tydliga relevanta politiska alternativ som har ungefär lika stor chans att vinna – då blir folk på hugget.
Kanske är det i så fall bra om det kommer nya partier och skrämmer upp de etablerade?
Visst, de nya makthavarna kan sabotera demokratin. Men det kan också tondöva etablerade partier göra.
Riktigt uselt för demokratin vore det om folk inte reagerade på stora samhällsförändringar som de etablerade partierna inte klarat av att hantera.
Vad som hänt i Sverige är att folket varit missnöjda med migrationspolitiken och därför röstat på ett parti som tagit upp den frågan på ett kritiskt sätt.
Det har hänt förr. Vi har sett hur väljarnas missnöje med miljöpolitiken förde in de gröna i riksdagen, etikfrågorna gjorde Kristdemokraterna till riksdagsparti, och Ny Demokrati blev en säkerhetsventil för det inte helt omotiverade vreden i Sverige 1991.
Ingen kan rimligtvis hävda att det är konstigt att någon av dessa partier fått folkligt stöd. De har alla varit en reaktion på faktiska samhällsförändringar.
Detta är vad som händer när etablerade maktstrukturer misslyckas med att fånga upp folkliga stämningar. Men demokratin har den fördelen att missnöjet lätt ger sig till känna på andra vägar. Det kan vara insändarsidor, mummel i fikarummet, vrövel på sociala medier eller artiga frågor till lokala partiföreträdare.
Och slutligen, om inget annat hjälper, en ny valsedel i urnan på valdagen.
Men demokrati innebär inte bara att folket kan reagera, utan också att de politiska företrädarna får möjlighet att förklara hur de tänker.
Just nu är en utmärkt möjlighet att göra just detta, att tala till folket.
En god påminnelse till politiker är det som Machiavelli en gång hävdade i sin bok ”Fursten”, nämligen att ”tvinsoten” är en sjukdom som i början av sitt förlopp var svår att diagnosticera, men lätt att bota, och sedan, när den fotfäste, är lätt att upptäcka, men svår att bota.
Vad som nu hänt, är att vi upptäckt tvinsot. Frågan är hur svårt det är att avvärja sjukdomen.