Diskussionen om påskupploppen som inträffade för en månad sedan har fått mina tankar att vandra i de banor där jag brukar stöta på min gamla farmor och något av allt det som hon har sagt och gjort . Påskupploppen påminde mig om ett uttryck som hon då och då brukade använda: ”Det skjuts för lite i det här landet!”
Och det var oftast en reaktion på att någon våldsverkare ställt till med elände och att folk upplevde att polis och andra varit alltför passiva.
Farmor hade också ett annat uttryck: ”Vänta ett knivhugg!”, hört vid ett slagsmål där den ene kombattanten behövde tidsfrist för att plocka fram sin kniv när den andre plötsligt började vifta med sitt stickvapen.
Det är en bra uppmaning till våra politiska partier också - se till att slåss på lika villkor.
Den politiska världen är också fylld av ständiga utmaningar. Att bedriva valrörelse är ständig krishantering. Eller som farmor sade:
”Är det inte det ena så är det, det andra, sa kärringen som fick näsblod”.
En gång när hon på sin 90-de födelsedag skulle gå på restaurang för att fira högtidligheten snubblade hon på tröskeln och föll rullande in i salen till gästernas och personalens förtvivlan. Men innan någon hann fram och hjälpa henne var hon på fötter och sade:
”Jag är inte här ofta, men när jag kommer hit så kommer jag som en rödglödgad djävul …”
Jag undrar om det är vad liberalernas Johan Pehrson kan säga efter valet - om han lyckas med det omöjliga. Eller så får liberalerna välja farmors ordstäv ”Det löser sig sa han som sket i vasken”?
Farmor hade också ett rätt vulgärt uttryck som jag lovar kommer att bli klassiskt om någon partiledare använder det i slutdebatten inför en svår fråga: ”Vad vet jag, mitt gamla fnask ...”
Jag har hört det i andra sammanhang, men då är det dessutom ”Prostinnan” som säger det. Och det används av den legendariske Johnny Bode i en av hans kompositioner i ”Bordellmammans visor”. Ett musikaliskt äventyr som jag är helt säker på att min gamla farmor inte lyssnade på.
Hon var bonddotter som sedan blev småföretagare, eller snarare frilansande ”ändringssömmerska”, med arbetsplats i köket på den tiden folk fortfarande lät ändra kläder istället för att köpa nytt.
Med ökad välfärd fick hon låta sig anställas som sömmerska, och jag antar att en del av hennes uttryck spreds till metropolen Gävle från den vischa där vi bodde.
Och i stan fanns det några som var lite malliga, tyckte vi lantisar. Om skrytsamma kunde hon säga att ”Egen skit jäser utan jäst”.
Vilket väl också passar bra också för att beskriva politiska partier inför en valrörelse.
En av de viktigaste paragraferna i den politiska kampanjinstruktionen säger nämligen att ”'Gladast vinner!”. Ingen röstar på en surpuppa, utan väljarna vill stödja en vinnare.
Men det är inte lätt för partier att framställa sig som populära när alla vet att de inte är det - och opinionssiffrorna ger svart på vitt.
En partistisk melankoli inför ett stundande nederlag lyser igenom.
Det kanske gick lättare att leva med detta förr, när partierna hade en försvarlig mängd ”hästväljare”, alltså sådana som röstade på dem, även om partiledaren var en häst. Det fanns därför alltid en hemmahamn att söka sig till vid oväder. Men den sortens väljare blir allt mer sällsynta. Då ökar också partiernas behov att framkalla självjäsning.