I ett samhälle eller organisation måste det finnas en mekanism för hur vi ska sortera människor. Det kan låta hårt och elakt. Men det är alls inte min mening att predika sådana attityder. Sortering är dock oundvikligt. Det gäller därför att använda sig av så bra metoder som helst. Och känner vi någon bättre metod än Meritokrati? Just asking, som engelsmannen skulle ha sagt.
Det måste finnas en sorteringsmekanism. Även om vi inte gärna uttrycker oss på det sättet så sker oavbrutet olika slags fördelningar av rara resurser och positioner.
Alla kan inte få guldmedalj, bli statsminister eller ens kommunalråd.
Lösningen har blivit att praktisera principen om ”meritokrati”:
Meritokrati betyder att människors meriter ger dem en plats i samhället, inte deras börd eller betalningsförmåga. Meritokrati betyder, direktöversatt, ”styre av de förtjänstfulla”.
Tanken är att människors samhällsposition ska komma ur deras förmåga och inte deras ursprung.
Sådant som kön, etnicitet, ålder, efternamn eller uppsyn ska inte avgöra din position. Det är en djupt demokratisk tanke. Och en av förklaringarna till det välstånd vi har lyckats uppnå i vår del av världen i dag.
Utvecklingen mot meritokrati var en viktig beståndsdel i det industriella samhällets framväxt. Det var också en stark drivkraft i 1700-talets upplysningstid. Och franska revolutionen – 1789 – hade udden riktad mot aristokratins privilegier och krävde att alla skulle behandlas som jämbördiga medborgare.
Det meritokratiska systemet kom att ta ett stort språng under första världskriget. Detta bröt sönder det gamla bördssamhället. En orsak till kriget var nämligen att länderna leddes av odugliga kungar, kejsare och stormän, där inaveln hade gjort att de stridande parterna i något fall till och med var släkt med varandra.
De hade således ärvt sin position och störtade världen i brand. Det stora blodbadet som följde, beordrat av officerarna med rötter i aristokrati och överklass, gjorde att de helt tappade sin auktoritet. Tron på överheten fick en slutgiltig knäck. Portarna öppnades för rekrytering på grundval av kompetens och skicklighet.
Första världskrigets behov av massrekryterade soldater gjorde också att militären utvecklade testsystem för att få rätt man på rätt plats. Dessa gjordes sedan om till intelligenstester i utbildningssystemet och i industrin för att upptäcka och odla talanger.
Begåvningsreserven skulle grävas fram – den sågs plötsligt som en viktig resurs. Ungefär som att malmfyndigheter upptäcktes av mineralletare, skulle man nu hitta oupptäckt kompetens – var den än fanns inom befolkningslagren.
En stark drivkraft i denna utveckling var också arbetarrörelsens krav på lika behandling. Den meritokratiska tankegången fungerade som hand i handske i denna strävan. Intelligenstester och betygssystem var tänkta att bryta bördsaristokratins dominans – i arbetsliv och utbildningsväsendet.
Det är därför intressant att det idag allt oftare hörs en kritik mot meritokratins principer. Detta eftersom de som sorteras bort från godbitarna inte anses ha förtjänat bättre.
Och omgivningen kan konstatera att alla hade en chans att karva till sig sin förtjänta bit av kakan. Då får alla sin rättvisa position i samhället. Vilket sprider frustration och konflikt hos dem som uppfattar sig som förlorare.
Men frågan som meritokratins kritiker inte riktigt kan besvara är, vad ska vi ha istället?