Med nästan tjugofem år som svensklärare med biblioteksansvar kan jag ju se att det stämmer, unga läser allt mindre. Enligt en undersökning från förra året, ”Ungar & medier 2019” av Statens medieråd, har det minskat bara sen 2012. Endast 11% av dagens 17- och 18-åringar läser på sin fritid. Det stora problemet är väl att vuxna/föräldrar inte heller läser, inte själva och inte högt för sina barn. Det kan inte bara vara skolans uppgift att få barn och unga att läsa och det går aldrig att kringgå faktumet att för att kunna skriva måste man läsa. Mycket. Och vara nyfiken och öppen för intryck.
Läsningen minskar bland unga totalt, för läsning kräver fokus och det tålamodet finns inte. En bok kräver ett större ordförråd än genomsnittets underhållnings-TV och då är det ändå inga svåra ord i de böckerna - tro mig. Ändå orkar man inte. Forskningen visar också att ett läsande barn i övre tonåren har ett ordförråd på ca 50000 - 70000 ord, jämfört med sina ickeläsande kompisar som endast förfogar över 15000 - 17000 ord. Klart att det blir en otrolig skillnad i bildningsnivå på dessa individer.
En annan intressant fråga är deadlines. Något vi ständigt utsätts för i livet, det mesta har ju någon form av deadline. I mitt arbete som lärare möter jag ofta elever som inte klarar deadlines, som sätter i system att missa deadlines för att få lite mer tid än de andra, och hur det ställer till det för dem, för snart kommer ju en ny deadline. Och det är ju så det är, man kan fila på en text hur länge som helst. Den stora rädslan är att lämna ifrån sig den, då är den obönhörligen utanför ens kontroll, men till slut får man bestämma sig för att det denna gång är klart. Nästa gång kan det bli ännu lite bättre. Men man måste ha deadlines i sitt skrivande, annars blir det aldrig klart, blir inget alls av det. Vid en diskussion om detta häromdagen var det flera elever som inte tyckte att det spelade så stor roll om man är sen, det drabbar ju ingen annan. En försiktig hand restes dock och påtalade att det ju faktiskt drabbar läraren om det ramlar in arbeten lite nu och då. Och att det kanske kan få andra konsekvenser senare i livet, när man har börjat jobba till exempel, och andra är mer beroende av ens insats. En insikt alla borde ha kanske.
Men istället för att larmrapportera om att läsandet går ner, det verkar ju ändå inte leda nånvart, säger jag som Bodil Malmsten. “Folkbilda! Tipsa om böcker som folk vill läsa.” Och sen ser vi till att folk gör det. Så!