Jag föreläste en gång för ett gäng högt uppsatta kinesiska myndighetsföreträdare. De var direkt kopplade till maktcentrum och var på studieresa i Sverige för att lära sig lite mer om vår svenska modell. Eller mer bestämt om hur denna modells demokrati är upplagd och organiserad. De jag talade inför bar på en vad det tycktes samfälld förundran och ett stort intresse för hur det kunde gå till att Sverige både kunde ha ett dominerande parti – och demokrati - samtidigt.Det var ju liksom nästan alltid samma parti som vann; i Sverige liksom i Kina.
Min föreläsning handlade om hur den svenska demokratin fungerar, valsystemet partiernas roll i processen och annat som hänger ihop med demokratins helhet.
Det hela gick lite trögt eftersom kineserna var jetlaggade och jag pratade engelska som sedan skulle översättas till kinesiska. Den stackars tolken kämpade med alla specialord och begrepp som finns i valtekniska sammanhang.
Vid två tillfällen vaknade emellertid församlingen till liv.
Första gången blev de upprörda och ställde kontrollfrågor: Har vi fattat rätt? Kan svenska lärare själva bestämma vilka läromedel som de använder i skolan? Har staten överlåtit denna maktposition till fotfolket?
De tyckte det var konstigt att överge en sådan kontrollhöjd. Hur ska då det uppväxande släktet kunna uppfostras till den rätta tron?
Mitt svar var att det finns andra, mer indirekta metoder, att forma de yngres medvetande. Och att det ingår i demokratins och det öppna samhällets principer att ha stor frihet.
Därför har vi skapat det första samhället i historien där folk med vapen lyder de som inte har vapen. Det kallas tillit och ”mjuk makt”.
Den andra gången som kineserna reagerade starkt – och då med entusiasm – var när jag berättade hur vallistorna som folk har att rösta på utformas.
När kineserna fick klart för sig att det är partierna som bestämmer vilka personer som de röstberättigade har att välja mellan, tyckte de sig plötsligt ha förstått hur snillrikt makten reproducerades i Sverige.
Det var nästan så jag kunde höra dem mumla: ”Jaha, är det så ni gör, era jävlar!”
Visst är det demokrati där folket får bestämma fritt vem som ska bestämma. Men urvalet av kandidater görs av partierna. Därmed är folkets demokratiska friheter villkorade. Kandidaterna måste s.a.s. vara av det rätta virket.
Jag tänker på detta när jag läser om det kristdemokratiska bråket i Ronneby om hur deras kommunlista ska se ut. Och lägger detta bredvid hur andra partier, exempelvis socialdemokraterna, diskuterar listornas utformning.
Styrkan i den svenska modellen har varit att kandidatfältet odlas fram av folkrörelser. Det har – och är – ofta personer med bred förankring i folkdjupet.
Men svagheten är att partierna har allt färre medlemmar och blir mindre representativa. De är mer skatteunderstödda rekryteringskontor än folkrörelsebaserade medborgarrepresentanter.
Därför är frågan hur vi ska ha det framöver när kandidaterna vaskas fram. När blir partierna för små för att själva ha detta centrala ansvar?
För kineserna skulle det nog inte vara ett problem. Men för oss som har vår klockartro på demokratin kvar börjar det bli det.
Om vi med demokrati menar en ordning där folket bestämmer vilka som ska bestämma, då blir det också centralt hur kandidaterna som står till förfogande väljs ut.