Jo lite stressigt redan, men ok. “Men det är inte det som är problemet!” Nä, ok, vad är det som bekymrar dig? Klimatkrisen så klart! Eleven höjer rösten och ser uppfordrande på mig. Jaha, den lilla frågan. Jag får en tung känsla i bröstet. “Du vet att allt redan är för sent va?!” Ja jo, mumlar jag, och känner pulsen öka.
Eleven är påläst och fortsätter att rada upp fakta och jag vill helst resa mig upp och springa därifrån. “Alla siffror och fakta finns ju, varför gör ingen nåt?” Ja, varför gör ingen nåt? Varför gör inte jag nåt? Så fort det kommer på tal blir jag som förlamad, stänger av, orkar inte tänka på det. Det är för stort. Jag sopsorterar, kastar allt på rätt ställe, försöker minimera inköp, undviker plast. Men hjälper det? Ibland känns det meningslöst att göra något alls. Men jag vet, allt räknas ju så klart och man måste börja nånstans, med sig själv. Det är lätt att gå i spinn när man tänker på det. Sommarens olika extremväder fyller nyheterna. Jag älskar solen och värmen, men kanske borde jag vara rädd istället. Värmeböljor känns lika hotande som stormar och översvämningar, och de kommer väl också snart. Men det är så lätt att det hamnar i knät på enskilda individer, det hänger liksom på vad jag gör, det är min uppgifta att rädda planeten. Ansvaret tungt som en blåval på axlarna. Dessutom blir jag som vuxen ännu mer skyldig, jag har ju levt längre och förstört mer än de unga har hunnit. De som verkligen har makten att göra något verkar dock gå fria. De åker på rymdresor.
I år tog jordens förnybara resurser slut den 22 augusti - overshoot day - visserligen är det tre veckor senare än förra året, men det kan antagligen hänföras till pandemin, då allt bromsade in. Minskat flygande, minskade koldioxidutsläpp. Vi har visat att vi kan skärpa oss, förändra vårt beteende, men hur länge? Hittar Extinction Rebellion på nätet. Där kan man engagera sig, man kan till och med boka sin egen rebell som kommer hem till en och “förklarar läget för planeten, hur vi ställer allt till rätta, hur ni kan engagera er.” Låter lockande. Och enkelt. Eleven tittar uppgivet på mig i slutet av samtalet och säger att hen nog hinner gå ut gymnasiet, men sen? Universitetet är nog ingen idé att påbörja, man kanske inte ens hinner gå klart, vi kommer att vara döda innan dess. Jag försöker säga några uppmuntrande ord som avslut, men inser att det inte finns några.