I varje samhälle måste det finnas en sorteringsmekanism som fördelar värdefulla resurser och positioner. Alla kan inte få guldmedalj. Således måste ett urval ske.
Vi har därför etablerat ett system som vi kallar för ”meritokrati” och som innebär att människors meriter ska vara det avgörande, inte deras kön, ålder, etnicitet eller liknande.
Men meritokratin har som alla andra urvalssystem vissa brister.
I idrottens värld innebär meritokrati att tävlingar ibland avgörs med en hundradels sekund. Vilket förstås säger att vinnaren utses av en slump. Men bedömningsidrotter är inte så mycket bättre.
Meritokrati kan därför tillämpas på två olika sätt:
De strikta meritokraterna vill att varje tjänst och resurs ska fördelas enligt strikta scheman, där inga avvikelser tillåts.
De praktiska meritokraterna däremot, de är mer inriktade på att tillämpa de formella kriterierna på ett rimligt sätt.
Den strikta meritokratins vänner brukar därför säga att den som ska vara finansminister måste rimligtvis vara ekonom och justitieministern jurist. Däremot tycker de sällan att den som har idrottsportföljen måste ha varit atlet. Skälet till detta är kanske att de själva är akademiker och blev valda sist på brännbollen?
Invändningen från de praktiska meritokraterna mot detta stelbenta resonemang är att det ofta, när sortering ska ske, finns andra hänsyn att ta.Det uppkommer alltid situationer där regelboken får läggas åt sidan därför att nöden så kräver. Kanske inte hela reglementet, men åtminstone delar av detta. Ungefär som när svenska politiker i våras beslutat att vi visst ska exportera vapen till krigförande länder. Vår heliga sorteringsmekanism – om vilka vi ska förse med vapen – sattes ur spel på grund av praktiska omständigheter.
Betygssystemet är också ett bra exempel på hur den strikta meritokratin får problem. Om betyg avgör allt kommer också undervisningssystemet att präglas av denna jakt på poäng. Det leder till att eleverna försöker knäcka koden som betygssättande lärare har, till betygsinflation och andra krumbukter för att erövra maximala meritpoäng. Kunskaper däremot, och deras praktiska tillämpning, är något annat.
Alla som har gått i skolan har exempel på hur detta till synes perfekta meritokratiska system egentligen fungerar.
Och alla som varit i färd med att rekrytera någon vet att betygspapperen och andra formella kriterier bara är en fingervisning. Därefter kommer det svåra att göra slutsorteringen och hitta rätt person.
Ibland sker dessa rekryteringar med hjälp av ett artilleri av märkliga tester och prov som liknar humbug. Andra nöjer sig med att äta en lunch för att kolla av personens lämplighet.
En av Wallenbergarna lär ha ratat den kandidat som kryddade maten innan de smakat den eller när Göran Persson som nytillträdd skolminister valde Anitra Steen som sin statssekreterare på grund av den metodiska beslutsamhet som hon använde för att peta i sig köttbullarna.
De strikta meritokraterna har försökt skapa ett betygssystem som är så komplicerat att ingen som inte är invigd förstår det. Lärarna sitter med kaninbiblar och stora rutmonster framför sig för att peta in eleverna i rätt kategori. Följden har blivit att vi vanliga mugglare är kvar i det traditionella betygssystemet som enkelt förkunnar en skala 1 till 5. Medan de strikta meritokraterna fortfarande kämpar med att få kontroll över denna sin förödande skapelse. Således. Den strikta meritokratin är en återvändsgränd.