Det finns många teorier om hur staten en gång i tiden uppkom. Alla dessa teorier och hugskott har vi vare sig tid eller möjlighet att avhandla denna söndag i juli 2022. Men låt mig närma mig en av de teorier som inte osedd bör förkastas. Jag menar förstås teorien som går ut på att staten i sin mest ursprungliga form utgjordes av ett rövarband som hittade en lämplig avvägning mellan att stjäla från folk och att skydda dem från andra banditer.
Om vi ser staten som en välmenande predator faller en del pusselbitar på plats. Vi får förklaringen till att några ser skatter som enbart något ont och värt att bekämpa oavsett vad saken gäller, och att några, tvärtom, ser varje skattehöjning som ett framsteg för mänskligheten.
Bägge har rätt!
Historiskt kan vi se att åtskilliga folkuppror skett med hänvisning till kungens (eller ”herrarnas”) skattehöjningar. Dackeupproret kan delvis ses som ett skatteuppror.
Vi kan också försöka sätta oss in i våra förfäders syn på de olika arméer som drog genom Blekinge och angränsande landskap. Var de inte en svärm med roffare och banditer som i olika grad plockade åt sig vad de behövde? Och att folk då längtade efter att ett av rövarbanden skulle segra och förhoppningsvis stoppa det nyckfulla dödandet och hålla skatterna på en rimlig nivå?
Vi bör föreställa oss att gangsterbandet också är förnuftiga och rationella. Vad vi kan se, med en annan metafor, är att rövarbandet förvandlas till biodlare.
Väl vid makten, och ohotad från andra rövare, blir banditkungen en omtänksam näringsinriktad förvaltare av sitt territorium. Rent av en landsfader.
Det gäller att få undersåtarna att arbeta flitigt, odla sina tegar och lämna överskottet till kungen. Ju fler som odlar, hantverkar och handlar, desto mer blir det över för makthavaren att plocka åt sig.
Detta ska ses som en ömsesidig överenskommelse mellan folket och makthavarna. Makten skyddar folk från andra rövarband. Folk levererar en andel av sitt arbete som tack för skyddet.
Och precis som biodlare tillser att bina får en kupa att bo i, kommer också kungen och herrskap att efter bästa förmåga erbjuda sitt folk chansen att hela tiden berika sig. För att öka det gemensamma överskottet.
Det en biodlare gör är egentligen att lura bina på vad de producerat. Biodlaren tar honungen som bina samlat för vintern. Men bisamhället dör om det inte får någon näring, varför den omtänksamme odlaren ser till att bina har sockervatten eller liknande att överleva på.
Biodlaren kan också flytta sina kupor till andra platser där tillgången på nektar är större – och där det finns behov av pollinering. På samma sätt kan överheten erbjuda folket att flytta till nya platser för att odla eller bedriva handel. Antingen frivilligt som när staten försökte öppna upp Norrlands inland för ”inhemsk emigration”, eller tvångsförflytta folk från en ort till en annan.
Biodlare har också utvecklat bikuporna för att öka produktionen och göra honungsinsamlandet lättare, exempelvis genom att utveckla kupornas ramar. Jämför gärna med dagens makthavare, och hur de utvecklat boendet från byar till städer, från torp till radhus.
Således. Den moderna staten kan ses som en inrättning som började som organiserad brottslighet och slutade som biodlare. Och nästa steg, är det att bina själva tar kommandot?
Stig-Björn Ljunggren, statsvetare, politisk redaktör på Sydöstran och sommarkåsör i Folkbladet.