Jag hade på sjuttiotalet en god vän som tog ett så kallat ”LO-lån”. Med 10 tusen i handen för att investera i möbler och husgeråd tyckte hans sig också ha råd att ta en sväng på krogen. Det slutade med att han en vecka senare vaknade upp i sin lägenhet, ren på pengar, inga nya möbler men däremot ett nytt fint dragspel. Som han köpt på avbetalning.
Jag tänker på denna historia när jag läser en del socialdemokrater som vill att partiet ska återvända till den gamla goda tiden när arbetarrörelsen var alla goda gåvors givare. En attityd som Kjell-Olof Feldt och kanslihushögern, därefter Ingvar Carlsson och Göran Persson kraftigt kom att kyla ner. Och en inställning till ekonomi som kraftigt bestraffades av de internationella marknaderna, ”den digitala horden”, som från sitt Wall Street-perspektiv hade svårt att förstå att människors behov måste gå före ekonomiska hänsyn.
Nu har vi solklart en ny regim.Besparingsraseriet, den fiskala njuggheten, austeriteten, prioriteringen av att betala av gamla skulder etcetera är över. Nu öppnar staten kassan igen. ”90-talspsykosen” är över, hoppas en del.
Men ska detta lyckas måste socialdemokratin ta itu med några problem. Exempelvis hur skilja på konsumtion och investering?
Åtskilligt av det som måste göras för att få välfärdssystemet att fungera bättre och underlätta omställningen är att karaktärisera som investeringar. Men vi vet också att i detta kommer att smyga in sig åtskilligt med förslag om att använda statens pengar till många andra ändamål.
Det finns en samhällelig grundlag som säger att politiska förslag oftast, när de presenteras var och en för sig, kommer att vara näst intill omöjliga att argumentera emot. Men summan av alla dessa angelägna insatser kommer att vara helt omöjliga att betala ens med lån.
Det andra vi måste ta hänsyn till när staten öppnar kassan igen är att den som begär pengar också ska ha ett ansvar för hur pengarna används. Vi vet att om den som konsumerar inte behöver betala, så tenderar det att skapa överkonsumtion. Exempelvis, om staten beslutar att kommunerna ska göra det ena eller det andra så får de också se till att skicka med pengar för detta.
Och den som sköter sjukvården ska också stå för finansieringen.
Till detta kommer också ett annat problem som Socialdemokraterna har att hantera, nämligen fixeringen vid att det är ökade skatter som ska finansiera välfärdsstatens högre ambitioner. Oftast förklätt i termer av att det är de bäst ställda som ska betala kalaset.
På det sättet underblåses myten om att reformer är ett slags stekta sparvar som flyger rätt i truten på alla som orkar gapa. De kommer från ingenstans.
Men så är det inte. Hela det magnifika välfärdssystem som vi byggt upp i vårt land är etablerat på det faktum att hela befolkningen betalar en stor del av vad de tjänar i skatt – och förväntar sig att få motsvarande välfärdstjänster tillbaka.
Vad som krävs om det här med att öppna statens kassa igen ska fungera är att pengarna inte bara kan lånas, utan detta måste finansieras genom att folk betalar skatt. Och det socialdemokrater borde säga är inte att de ska höja skatten för de rikaste, utan att statens totala skatteinkomster ska öka. Exempelvis genom att fler kommer i sysselsättning.
Det gäller att tänka efter. Så vi inte slutar med att bara ha ett dragspel kvar. Som vi inte betalat för än.
Stig-Björn Ljunggren, är statsvetare, politisk redaktör på Sydöstran och sommarkåsör i Folkbladet.