När Guillou klämt Sjöwall Wahlöös tio polisböckerupptäckte han att de lyckades bedriva samhällskritik ur vänsterperspektiv, men på ett betydligt mer slagkraftigt sätt än vad plakatvänstern lyckats med.
Där såddes fröet till hans böcker om Coq Rouge. Dessa blev, i spionromanens form, stora succéer och Guillou lyckades därmed också flyga in starka politiska undertoner under radarn.
Populärkulturen kan ha politisk betydelse.
Detta anknyter till libertarianen Henrik Jönsson. Denne påpekade nyligen i den kommunistiske tänkaren Antonio Gramscis efterföljd, att politiken ligger nedströms till kulturen.
Gramsci var en av de ledande i den kommunistiska rörelsen, umgicks med sådana som Lenin och andra storheter, men när Mussolini tog makten blev han fängslad i sitt hemland Italien. Under 10 års tid, innan han avled av sjukdom, hade han anledning att filosofera över varför vänstern förlorade den politiska kampen.
Svaret var att marxisterna inte förstått vilken stor roll ”överbyggnaden” spelade i samhällsutvecklingen och att det som skedde i ”basen”, alltså ekonomi och näringsliv, industri och teknologi, inte bestämde utgången av den politiska kampen.
Vänstern hade trott att fabrikssamhället skulle omforma människors medvetande så att de steg för steg blev övertygade om socialismens nödvändighet.
Socialisterna tänkte att ”först tar vi makten, och sen förändrar vi folks tänkande och kulturen”, medan Gramsci menade att ”först förändrar vi människors tänkande och sen tar vi makten”.
När Antonio Gramscis tankar började spridas på sextiotalet stimulerade det en ny idériktning inom vänstern. För att besegra kapitalismen räckte det inte med att äga fackföreningarna och en stark ställning i parlamentet. Det krävdes också breda folkrörelser där människors lokala engagemang kunde utveckla ett nytt sätt att tänka som kunde stå emot den kallhamrade kommersialismen och borgerliga propagandan.
Denna ideologiska utveckling inom vänstern underlättades av att mycket som vi idag förknippar med ”1968” och sextiotalets radikaliseringen egentligen främst var ett brett ungdomsuppror som mer var individualistiskt och levnadsglatt än enbart vänster.
Visst var proggmusiken, tältprojekt och FNL-demonstrationer viktiga. Musikfestivaler och Alternativ Jul spelade roll. Men detta var en del av något mycket större, när fyrtiotalisterna bröt med de gamla intorkade traditionerna och frigjorde sig från hierarkier, fördomar och överhetsrespekt.
Betydligt viktigare än Maos Lilla Röda var p-piller, Beatles, tågluff och charter, raggarkultur och global kultur. Folk tog egna initiativ, gjorde protestlistor, stoppade trädavverkningar, skolnedläggningar och strejkade vilt.
Kraften i sextiotalets uppbrott stärkte Antonio Gramscis teorier om att det är viktigt att äga kulturen och det civila samhället för den som ville förändra den politiska utvecklingen.
Det politiska ledarskapet måste, menade Gramscivänstern, också vara ett kulturellt ledarskap.
Idag talas det om en ”höger-Gramsci” därför att de konservativa och ultraliberala insett att de måste erövra människors hjärtan om deras politiska ambitioner ska kunna genomföras.
Vi har därför fått ett ”kulturkrig” och därmed en utvidgad politisk kamp som gör att det finns det anledning att ägna fler tankar åt Antonio Gramsci. Så att han inte blir kidnappad av socialdemokratins fiender.