Det är ost- och poesikväll med svensklärarna. Kul initiativ och en av kollegorna har upplåtit sitt hem plus inhandlat en massa goda ostar och marmelader till evenemanget. Både vin och alkoholfritt alternativ finns också. Uppgiften var att ta med en dikt och en bild på ett konstverk man gillar. Vi går laget runt och alla berättar om sin bild, varför man valt just den, om den betyder något särskilt för en, och läser upp sin dikt. Svårt men kul. Alla har olika ingångar till både konstverk och dikter, några är kunnigare, andra har googlat fram något på nätet.
Jag tillhör definitivt mer den andra gruppen, även om jag inte just googlat denna gång. Valet föll på en tavla som hänger i mitt hem och innan dess hängde den i mitt föräldrahem. Det är en stor tavla föreställande en skogsstig i en glänta, målad av min farfar som var en halverkänd konstnär på sin tid. Minns hur jag kunde titta på den länge som barn och fantisera om att jag var i den där skogen. Dikt var lite svårare. Det har aldrig riktigt legat för mig, har aldrig haft nån svårmodig skrivadikteromolyckligkärlek-period under tonåren och heller aldrig förstått mig på att läsa dikter. Det är lite som att titta på modern konst, det känns som om det finns en förväntan där på att man ska förstå något. Men där andra ser djupare symbolik ser jag ingenting. Känner ingenting.
Men så plötsligt, när jag för ett par år sen gick en skrivarkurs, upptäcker jag poesins underbara värld. Det måste inte vara högtravande, fyllt av konstiga ord och metaforer. Det kan vara vardagligt, utan rim och väldigt roligt. Estradpoesi, nästan som stand up. Det var mer i min stil och jag fick några nya idoler. Det skulle produceras egna dikter under kursen också. Det var så pinsamt att jag nästan skrev med ansiktet bortvänt från skärmen för att slippa läsa det banala eländet. Till slut gjorde jag som jag brukar säga till motvilliga elever som ska skriva dikt - skriv en berättelse och dela upp den i korta rader, så vips! Där har du din dikt. Och det funkade ju faktiskt. Och ganska bra blev det tydligen också, men det var inget jag kunde avgöra själv. Nuförtiden törs jag i alla fall tro på att det inte behöver vara så svårt och pretentiöst.
Poesiuppläsandet fortsätter, det är både Thåström och Karin Boye, och en kollega läser en dikt om en snabbköpskassörskas betraktelser, en dikt som rymmer både humor och allvar, precis så där som livet. Och då förstår jag poesins magi, det är bara att slappna av och låta sig ryckas med, utan krav på att fatta precis allt.