Film,
Kalak
Cnema
Regi: Isabella Eklöf
I rollerna: Emil Johnsen, Asta Kamma August, Maka Abelsen, Søren Hellerup m fl.
Betyg: 3
Isabella Eklöf kontrasterar sin films senare gemyt med en till en början förvirrande och sedan skrämmande inledningsscen. Det går ganska snabbt upp att den sexuella akten är incestuöst där far förgriper sig på sin son. En scen som är svår att skaka av sig. Det finns både karaktärer och sidohistorier som förblir lite för anonyma men överlag arbetar Eklöf med tydlighet i sin filmatisering av Kim Leines självbiografiska roman.
Efter den skrämmande starten hamnar vi på Grönland där Jan bor med sin familj. Han arbetar som sjuksköterska. Viljan att bli en ”kalak” (äkta och ”skitig” grönländare) är stor. En metod för att uppnå detta är att ha sexuellt umgänge med diverse grönländska kvinnor utan att ta hänsyn till deras eller sin frus känslor. Dessa beteende är också hanteringen av det obearbetade traumat från tonåren som han bär runt. Trots att han vill anpassa sig till lokalbefolkningen blir han en form av kolonisatör genom sitt beteende. Danmarks utnyttjande av Grönland är nämligen ett annat ämne för filmen. Oftast passerande som hastigast men som ett sätt att spegla Jans exploatering av människorna omkring honom. Allt gör han med ett glatt leende. Han är inte en typisk traumapatient. Inte för att han saknar destruktiva drag och beteenden, men han bär dessa med ett lättsamt leende.
Utan att ha läst boken gissar jag att Jans äktenskap och fru har försvunnit lite för mycket i transformationen till film. Hon lever med en man som ständigt bedrar henne och verkar ändå på något sätt inte särskilt betungad. Både hon och barnen verkar nästan vara fantasifigurer vid sidan om medan Jan hanterar livet bäst han kan. Även andra rollfigurer verkar förvånansvärt accepterande inför Jans diverse olika spel med andra människors känslor.
Eklöf berättar en originell historia och håller en röd tråd rakt igenom filmen. Hon har som regissör ett eget språk och en egen röst. Där den vecklar är förmågan att beröra. Människor valsar ut och in på ett sätt som gör det svårt att knyta an till dem. ”Kalak” chockerar mer än berör. Klippningen mellan extrema närbilder och storskaliga utsnitt gör att det ibland känns en distans mellan duken och tittaren. Något som skådespelarna kompenserar genom att vara väldigt naturliga. Det är lätt att föreställa sig in i sammanhangen.