Film
One Life
Cnema/Filmstaden
Regi: James Hawes
I rollerna: Anthony Hopkins, Johnny Flynn, Lena Olin, Helena Bonham Carter, Alex Sharp, Romola Garai m fl.
Betyg: 3
När han levde var Nicholas Winton själv mån om att lyfta andra som var minst lika mycket eller ännu mer delaktiga i räddningen av judiska barn som han själv var. Han nämnde personer som Doreen Warriner, Trevor Chadwick och även hans egen mamma Barbara Wertheim/Winton som var delaktiga. Det var inte falsk blygsamhet, för som Winton själv nämnde var Warriner och Chadwick mycket mer involverade i de farliga aspekterna av räddningsaktionerna. Men det faktum att Winton hamnade i TV med sin historia gjorde att den blivit mer känd. På 80-talet, i programmet ”That’s Life”, hamnade Nicky i en publik som enkom bestod av barn han hade räddat undan kriget som nu var vuxna. Därefter har hans dotter Barbara varit mån om att dela sin fars historia för att inspirera andra till goda handlingar.
Nicholas Winton var en börsmäklare som på grund av sina uppväxtsvärderingar och aktiva vänner åkte ner till Tjeckoslovakien för att arrangera hjälp att få ut barn innan Hitler invaderade fler europeiska länder. Det fanns redan en infrastruktur i Prag för att hjälpa människor, Winton åkte hem till London och arbetade på att få staten att hjälpa till med snabba visumärenden och fixa fram fosterfamiljer till barnen som skulle räddas. Filmen rör sig mellan sent 30-tal och 80-talet. Lena Olin spelar Wintons fru, en otacksamt tom roll, som förvisso behöver finnas där men tar tid från mer fascinerande delar i berättelsen.
”One Life” känns stundtals som en relik från en svunnen tid, och då menar jag inte att den utspelas på tidigt och sent 1900-tal. Det är snarare heroiseringen som andas väldigt mycket 90-talsfilm. Självklart kan metoden göra en berättelse mer sammanhållen och göra att publiken lättare knyter an till en person.
Det är en berörande historia som inte behöver den totala överanvändningen av stråkmusik som infinner sig i var och varannan scen. Människor i fara för en av historiens värsta folkmord, osjälviska hjälparbetare som tar risker för andras skull, en äldre man tyngd av skuld att han inte kunde rädda precis alla. Vad i allt detta skulle vara för subtilt och kräva manipulativ musik för att få fram tårar? Människors bästa sidor i mänsklighetens sämsta stunder är fruktansvärt berörande.