Film
Coda
Cnema/Filmstaden
Regi: Sian Heder
I rollerna: Emilia Jones, Marlee Matlin, Troy Kotsur, Daniel Durant, Eugenio Derbez m fl
Betyg: 3.5
Ingress: Frigörelseberättelse som både liknar annat och har ett unikt perspektiv.
Citat: "Människor får vara verkliga personer"
Trots att huvudintrigen om en hörande medlem i en döv familj är lika uppenbar i båda. Orsaken är att båda filmer är väldigt typiska för sin sort. "Coda" är sinnesbilden av amerikansk indie. Den släpptes på filmfestivalen i Sundance och uppfyller ungefär alla kriterier för lyckade filmer där. I grunden är Sian Heders film en må bra-rulle med visst konstnärligt raster ovanpå. Vilket gör den väldigt tillgänglig. Samtidigt löser manuset komplexa problem på ett alldeles för lättvindigt sätt.
I centrum står Ruby, den enda i familjen Rossi som kan höra och tala teckenspråk. Hon har i nästan hela sitt liv varit tolk och porten till världen för mamma, pappa och storebror. Vid sidan om studier följer hon med på fiskebåten eftersom de andra inte kan höra anrop från radion, en uppgift som är alldeles avgörande för verksamheten. Rubys passion är att sjunga, något hon gör ohämmat när de är ute på båten. Hennes sång "stör" inte någon annan. När hon i skolan väljer att gå med i kören inser musikläraren att han har en unik talang i sin klass. Och ja, Emilia Jones sjunger rent och övernaturligt vackert samtidigt som hon i rollen förkroppsligar den tonåring hon spelar.
Paletten är bred i "Coda". Hörselskadorna är väldigt närvarande men filmen handlar egentligen inte om den funktionsvariationen. Ämnen som klass och mänskliga relationer står i centrum. Vilket blir en definitiv styrka, att göra en så pass inkluderande historia där människor får vara verkliga personer och inte en serie funktionsnedsättningar. Den vinglar i kvalitet men är alltjämnt berörande. Däremot förlorar filmen något väsentligt på att regissören också är mån om att ge sin kärnfamilj behagliga nät att landa på. Rollfigurerna hoppar ur och in i stereotypa inslag, exempelvis musiklärare Villalobos som ibland är för gulligfyndig men stundtals rätt typ av karaktär på rätt plats. Samma tendens finns hos de flesta som förekommer. Filmen präglas ständigt av ett vacklande åt olika håll för att oftast landa rätt till slut. I "Coda" blir ändå vägen viktigast eftersom det ganska tidigt blir uppenbart att slutet går att lista ut.