Film
Back To Black
Cnema/Filmstaden
Regi: Sam Taylor-Johnson
I rollerna: Marisa Abela, Eddie Marsan, Jack O’Connell m fl.
Betyg: 2.5
Sam Taylor-Johson, som regisserat ”Back To Black”, säger att hennes film handlar om en kärlekshistoria och inte artisten Amy Winehouse. Vilket ändå får klassificeras som ett felval. Winehouse tragiska kärlekshistoria må ha intressanta delar men det är i musiken som Amy Winehouse är unik. Att förledas av en man, låta potentialen dunstas bort på grund av en man, hamna i destruktiva medberoenden är ofta förekommande. Kärleken är inte uppenbar utan snarare syns två självsaboterande individer som är i en nedåtgående spiral. Deras kemi är inte råstark och Abela är lite för gullig som Winehouse.
Relativt okända Marisa Abela spelar huvudrollen och gör det skickligt på många sätt. Hon klarar av att bära hela filmen och är lik Amy Winehouse i vissa rörelsemönster. Däremot överdriver hon dialekten och får ett onaturligt sätt över sig. Att låta henne sjunga själv var också ett till misstag av Taylor-Johnson. Inte för att hon är inkapabel och inte för att det är helt bortom Winehouse-siska ”soundet” men något av Winehouses signum försvinner. För vid sidan av stjärnans ibland sträva ton fanns också en mjukhet som Abela missar helt. Den kombinationen av styrka och mjukhet gjorde Winehouse röst så säregen att den lät som från en annan dimension. Sångerna i ”Back To Black” är bleka kopior.
Vi får följa henne från de tidiga åren i musikkarriären och fram till hennes bortgång. Det läggs en del möda på att få fram hennes bombastiska självförtroende som tar henne framåt. Lika mycket kommer inte fram om varför just hon lyckades.
Filmen är förmodligen drabbad av det som en del ”biopics” lider av när man väljer att samarbeta med anhöriga. Det blir lite tillrättalagt. Vad som däremot funkar bättre är att dramaturgin inte aktivt letar syndabockar. I sammanhanget är det oviktigt vem som låg bakom hennes försämrade hälsa. Ja, Blake introducerade henne till droger men relationen var mer komplex än så.
Någonstans missar Taylor-Johnson att hitta rätt målgrupp. Musiken räcker inte för de som älskar musiken eftersom det är sämre kopia av originalet. Inte heller historien räcker för de som vill ha mustiga dramafilmer. Den blir ibland lite tråkig, de två timmarna känns snarare som tre.