Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

Vacker och välspelad – som en levande tavla

Visuell skönhetsexplosion ur alla perspektiv när konstnären Helene Schjerfbeck porträtteras. Hennes finlandssvenska bakgrund är utsuddad i filmen Helene.

Den unge Einar (Johannes Holopainen) uppskattar Helene Schjerfbeck som konstnär och känslor uppstår.

Den unge Einar (Johannes Holopainen) uppskattar Helene Schjerfbeck som konstnär och känslor uppstår.

Foto: Nonstop entertainment/Pressbild

2020-08-14 08:04

fILM

Helene 
Cnema/Filmstaden
Regi: Antti Jokinen
I rollerna: Laura Birn, Johannes Holopainen, Pirkko Saisio, Krista Kosonen, Eero Aho m fl.
Betyg: 3

Filmen om den finlandssvenska konstnären Helene Schjerfbeck var omdiskuterat två år innan den ens såg biografernas ljus. Regissören Antti Jokinen hade bestämt sig för att göra filmen på finska för att försäkra sig om större chanser till framgång. Vilket är förståeligt, att göra film om en minoritetsperson för att sedan sudda bort en viktig markör för att de ingår i en minoritet minskar chanserna för minoriteter att få representation. Då försökte Jokinen lugna kritiker med att de skulle se filmen innan de uttalade sig. Tyvärr gör inte det färdiga resultatet så mycket av möjligheten. Helene Schjerfbeck talar ständigt finska så även med sin mor och bror.

Schjerfbeck var en finlandssvensk konstnär som då på tidigt 1900-tal var banbrytande. Filmen handlar delvis om hennes konstnärskap men till stor del också om hennes relation till konstintresserade Einar. Helene har nått en form av målarkramp när Einar dyker upp tillsammans med en konsthandlare för att köpa verk av henne. Trots åldersskillnaden börjar de båda dras till varandra och han blir en inspiration för henne. 

Visuellt är "Helene" en underbar film som ser ut som en levande tavla. Hur ljuset faller i alla de olika landskapen, de torftiga inomhusmiljöerna, i människors ansikten. Snö man tappar andan av, solnedgångar som gör skäl för termen "golden hour", pittoreska stadsmiljöer. Det är en skönhet som inte blänker men är ständigt fullt av liv. Kontrasterna av kyla och värme som finns i nästan varenda bild ger dynamik till den visuella upplevelsen. Tyvärr har Jokinen lagt för stor del av filmens kraft på Einar. Den som hoppar in 30 minuter in i filmen kan lika gärna tro att titeln är "Einar". Hans betydelse för henne i verkligheten är oklar.

Laura Birn övertygar som konstnären med temperament men också behärskning. Hennes inre eld resulterar inte i svulstiga känsloyttringar men istället krossande av material. Med små medel lyckas Birn förmedla en bestämd och samtidigt sårbar person. Även Pirkko Saisio i rollen som hennes mor gör en gedigen insats. De gjuter människor av kött och blod i den komplext tragiska relation som de spelar.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!