Minnesord
- Vem har dekorerat min loge så här fint?, sa Zarah Leander till konserthuschefen i Berlin under ett gästspel. En flicka i tonåren steg fram och neg. På Zarahs fråga, om denna franka och förslagna Fräulein även behärskade stenografi och maskinskrivning, kom ett rungande ja! Den unga Brigitte gav upp sitt kontorsjobb, inbjuden av die Leander och hennes make Arne Hülphers 1965, som privatsekreterare på godset Lönö, i det mytomspunna Sverige. Det var det skönaste som livet gav. Ett Herrans under. En svindlande dröm.
Brigitte vann inträde i en värld av herrgårdsbestyr, bjudningar och artistliv. Hennes framtide make, Tore Petersson, arbetade på Lönö gård och paret fick 29 år tillsammans. Som turnéledare bokade Brigitte alla Zarahs hotell, flyg, tåg och taxiresor. Hon skötte primadonnans scenkläder, blommor, beundrarpost – och nerver. Om östtyska gränspoliser någon gång krånglade med Zarahs svenska pass, bad Brigitte tant Zarah att stiga ur bilen, ta av sig solglasögonen och sjunga någonting, varpå vakterna rodnande gjorde honnör och lät ekipaget passera.
Brigitte föddes i Erfurt 1936 mellan två världskrig. Hennes far dog i slaget vid Stalingrad. Modern och barnen flyttade till Duisburg, där Brigitte gick handelshögskola. Hon såg samtliga Zarahs filmer och sparade alla foton, pressklipp och skivor – en gedigen samling som idag ligger till grund för Zarah Leander-museet, som Brigitte var med och grundade 2007 och där hon in i det sista guidade besökare på sitt fängslande sätt.
Brigitte, som arbetade på Odal i Norrköping de sista yrkesåren, var lojal mot sin idol livet ut och rättfärdigade outtröttligt Zarahs filmår i Tredje riket. Sensationslystna belackare med självuppfyllt världsfredspatos, bemöttes med orden ”Jedes Ding hat seine Zeit”. Och kanske hade de öra till att höra? Ty den som är utan skuld, kaste ju första stenen. 1981 vakade Brigitte nynnande vid Zarahs dödsbädd ”…ein Wunder gescheh’n”. Zarah slog upp sina ögon en sista gång och log mot Brigitte.
Nu har solen blivit skymd i Aniaras isblå rymd. Jag saknar en mångårig vän, som tidigt i mitt liv och vurm, blev den viktigaste länken för mig mellan Zarahs då och mitt nu. Jag är tacksam för alla samtal, minnen och möten under 30 år med Brigitte, som nu vilar där ungdomens eviga syrsor finns. Men det är också nästan allt jag minns.