Tage föddes i Södertälje 1942, men var under den allra största delen av sitt liv bosatt i Finspång. Vår far var inte lätt att komma inpå livet. Han var hemlighetsfull och pratade ogärna om sin egen uppväxt, men vi har anledning att tro att den var tuff. Efter andra världskriget hamnade pappa på barnhem och mycket tyder på att han där fick arbeta hårt och blev illa behandlad som så många barnhemsbarn från den tiden.
Två av de bästa orden för att beskriva vår far är “självuppoffrande” och “trofast”. Pappa gav aldrig upp trots att han ofta motarbetades av yttre omständigheter, som hindrade honom från att vara en mer närvarande pappa åt oss syskon än han lyckades vara. Och när det fungerade så var det bra.
Vi har sett denna ståndaktiga strävan genom åren; strävan efter att ha en fungerande relation med oss barn, strävan efter att hjälpa mamma och ställa upp för henne i alla väder.
Pappa var alltid den ängel som utan en tanke på egen vinning bar mamma under sina vingar; hjälpte henne med inköp av mat och annat, städade och gav katten mat. Han ringde mamma två gånger om dagen, på kvällen enbart för att önska godnatt. När han dog satt han som vanligt på bussen på väg till henne med en kasse förnödenheter. Han månade om mamma in i det sista.
Pappa gick till synes obekymrad genom livet. Han var öppen, glad och positiv, lätt till sinnet. Man hörde honom aldrig säga ett ont ord om någon annan. De vi pratat med efter hans bortgång beskriver honom samstämmigt som en vänlig själ; glad, trevlig, lättsam och alltid villig att växla några ord med vem han än mötte. Omtänksam. Otroligt hjälpsam. Att han hela tiden såg till andras bästa. Det är ord som tröstar oss mitt i sorgen.
I många år var han en slags hustomte på Shells vägkrog i Herrbeta. Han höll ordning på parkeringen och inomhus och personalen där lärde känna pappa. Ja, så mycket tyckte de om honom att tre personer därifrån kom till begravningen för att hedra honom.
De senaste åren hjälpte han en äldre granne med matinköpen. Morgon och kväll sju dagar i veckan besökte han sin granne, och tog sig tid att småprata över en kopp kaffe. På kvällarna tittade de på sport tillsammans.
Bilen var pappas liv. Han bodde i princip i sin bil, körde tusentals mil om året, kors och tvärs. På nätterna kunde han fälla bak förarstolen och sova. Men efter en bilolycka togs körkortet ifrån honom, och det sista året hade pappa ingen bil. Det tog honom hårt. Som en ödets ironi fick han tillbaka sitt körkort bara två dagar innan han dog. I ett öppnat kuvert på soffbordet låg Trafikverkets beslut. En tröst är att pappa i alla fall hann glädjas åt beskedet och säkert såg fram mot att få köra bil igen.
Pappa tyckte mycket om skog och natur och de sista åren tillbringade han gärna tid i Mattias stuga i Tjuttorp. Där höll han igång med vedhuggning och gräsklippning, där kunde han koppla av och få ro. Det är på en sådan plats vi hoppas att han är nu.
Pappa släppte aldrig taget. Inte om oss ungar, och inte heller om mamma. För allt detta känner vi idag en stor tacksamhet. Vi saknar honom.