Kalle var halvvägs in på sitt 93:e år, nu när han till slut gav upp jordelivet. I mina ögon en stor man, om än lite kort, vilket det ofta skämtades om. Kalle hade en härlig humor och alltid en räv bakom örat och jag tror att det gav sig uttryck i ännu större omfattning när han var ung. Kalle kunde berätta otaliga historier om ”knallhattar”, vars syfte var att användas för att varna tågpersonalen om fara men där Kalle och hans arbetskamrater hittade nya användningsområden när det gällde att skoja med varandra.
Kalle var en stor entusiast när det gäller allt som hade med järnväg att göra men han var även en otroligt mångbegåvad man med gedigna kunskaper. Han arbetade 41 år inom järnvägen, alltifrån att elda i sk varmvagnar till att själv köra loken. Järnvägsintresset fanns med hela tiden, både som arbete men även som hobby. Efter pensionen 1987 kunde han helhjärtat ägna sig åt hobbyprojekten. Det var bl.a. genom att bygga modeller, så som lok och vagnar i skala 1:8, där Kalle svarvade och fräste de mest avancerade delarna med 100-delars precision. Kalle var även en mycket aktiv medlem i Museiföreningen Risten – Lakviks Järnväg. Det var här jag lärde känna Kalle.
Som 12-årig grabb med intresse av allt som har med motorer att göra, blev jag aktiv i RLJ, straxt utanför Björsäter, där jag växte upp. Året var 1985 och Kalle blev en av alla mina skyddsänglar i föreningen som tog hand om mig och såg till att intresset grodde. Det mesta av min fritid handlade om järnvägen i Lakvik. Det var eftermiddagar, kvällar och helger.
På lördagsmornarna kom Kalle och hämtade upp mig i Björsäter straxt före 7. Jag kommer ihåg att jag hörde V8:an i Kalles Chevrolet Suburban mullra när han svängde av i korset och jag stod vid grinden och väntade. Dagarna fylldes med hårt arbete men också väldigt mycket skoj, inte minst vid fikarasterna där historierna avlöste varandra. Otaliga är även alla telefonsamtal som många gånger varade i timmar, där olika projekt med ingående detaljer diskuterades.
Kalles kunskaper, uppfinningsrikedom och inte minst hans noggrannhet har alltid imponerat mig. Han lämnade ingenting åt slumpen. Jag har fått lära mig så mycket av Kalle och jag vet att det har påverkat mig mycket till den jag är idag. Kalle kom att bli som en morfar eller farfar för mig och han stod bakom och hjälpte mig med så mycket. Jag är glad att jag tog tillfället i akt att berätta det för honom vid ett av våra sista möten, även om jag vet att han redan visste det.
På senare år fungerade inte kroppen på samma sätt som tidigare, vilket gjorde att precisionen inte fanns kvar. Kalle var dock en stor realist och accepterade det, men det innebar tyvärr att han inte kunde syssla så mycket med det han älskade. Det som hela tiden däremot fanns kvar, var gnistan i de kisande ögonen samt räven bakom örat, när vi pratade och skojade.