Nisse Sandström – "Du skänkte folk stunder av guld"

Martin Perk minns sin vän jazzmusikern Nisse Sandström som avlidit i en ålder av 79 år. Näktergalens sång ekar inte längre mellan granstammarna i Rejmyreskogarna. Det är tyst. Smärtsamt tyst.

Norrköping 9 september 2021 12:00

Lika tyst var det en vinterkväll på ett galleri i centrala Norrköping för drygt 20 år sedan. Du hade ringt mig dagen innan och frågat om jag kunde hänga på och spela duo. Det var elpiano och sax och du sa att du hade hört ryktesvägen att jag var bra. Självklart tackade jag ja och där satt jag ensam på en pytteliten scen framför 15 förväntansfulla Norrköpingsbor och väntade in dig.

Nu, 20 år senare, sitter jag fortfarande och väntar. 

Nisse Sandström, en av Sveriges genom tiderna största jazzmusiker har lämnat oss. Inte bara mig med mitt elpiano i bagageluckan genom slingriga grusvägar i urskogen. Du har lämnat oss alla. Först och främst dina nära men även resten. Folk som packat korgen med kaffe och bullar för att höra dig spela skjortan av oss andra. Du har lämnat alla som efter två set hängde vid scenkanten efter alla våra spelningar runt landet. De hängde där för att de inte fick nog av dig. Dina naturliga fraser luktade världsklass och vi visste alla om det, amatörer som proffsmusiker.

Trots att alla drog i dig var du lika generös varje gång. Du tog dig tid och skänkte folk stunder av guld.

Mest kommer jag sakna dina historier. Eller de befriande telefonsamtalen när familjen dukat upp med godsaker framför melodifestivalen. Eller när du dragit en väldigt vågad vits i logen och sedan 20 minuter senare börjat berätta den för publiken, ångrat dig halvvägs men ändå på ett genialt sätt knutit ihop säcken för att få publiken och oss musiker med dig. Du gav alltid nerv och spänning runt dig. Såg alla och fick dem att växa. Inte bara mig. 

Många är de jazzmusiker som tagit språngbrädan ut i musikerlivet genom dig. Jag har sett det under de dryga 20 år vi musicerade. Du hade ett magiskt sätt att knyta dem till dig, få dem att växa och tro på sig själva. Du gjorde ingen skillnad på om det var en liten parvel från De Geergymnasiet Musik som blev inlånad på trumpet tillsammans med den grymmaste kompgrupp Sverige hade att erbjuda. Vi var alla samma bandmedlemmar från jazzfamiljen. Så Nisse, det svider i många unga och gamla hjärtan just nu. 

 

Tillbaks på galleriet där jag väcktes ur min nervösa väntan av ljudet från klockan i dörrposten. Det var svinkallt och du klev in med ett stort leende under den ljusbruna skinnkepsen, så där som bara ett fullblodsproffs gör. Avslappnat plockade du med kalla fingrar upp saxen samtidigt som du presenterade mig för publiken. Du berättade för dem att du två dagar tidigare spelat med några av världens främsta jazzmusiker och nu såg fram emot att lira lite med Martin Perk. Därefter vände du dig mot mig och sa: ”Vi värmer upp med ”Indiana”, en, två, en, två, tre, fyr”. Det fanns inga noter, tempot gick rasande fort och någonstans glimtade en snabb tanke att fejka ett migränanfall upp. Det tog dock bara ett par sekunder för mig att fatta vad det handlade om. Nisse smittade av sig till den grad att jag flög med honom. Det var omöjligt att hålla sig på marken och så har det varit sedan dess. Nisse fick oss andra att flyga. Det är så jag sett dig och så jag vill se dig i fortsättningen. För du kommer alltid att flyga runt oss. Ända från vårt fina Crescendo till Birdland.

Tack för allt, Nisse Sandström​!

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!

Ämnen du kan följa
Läs mer!

De samlar in pengar till lokala miljökämpar

Crescendo kan tvingas lägga ner

Proppfull första konsert på Crescendo

Kändes inte som det var Ella Fitzgerald som hyllades

Idol-Erik Elias från Norrköping: "Det är superkul"

Visa fler