När utvecklingen tar stora språng och det gamla blir förpassat till historiens sophög drabbas vi först av eufori över att allt blir så mycket bättre. Men när vi väl gjort oss hemmastadda i den nya moderna lägenheten – uppkopplade, rationell avfallshantering och treglasfönster med utsikt mot den natur vi just lyckats fly från – då händer det att det stora vemodet rullar in.
Vi börjar känna nostalgi. Inte en reaktionär och meningslös längtan till den njugga forntid där folk inte fick vara sig själva, eller där vi låstes fast i geografi och socialt tillstånd, utan ett tillfälligt stygn av saknad.
Vi vill känna på en relik från det förgångna. Som hjälper oss komma ihåg utan att beröva oss den nya bättre tillvaron. En fantomsmärta söker bot.
Vi vill leva i nuet på väg mot framtiden, men ändå hålla kontakten med det förflutna.
Våra förfäder åkallade vid lägerelden andarna som talade till dem i vinden. Vi går på retromarknad och köper saker vi minns att mamma hade i köket.
Jag blir nostalgisk vid åsynen av en Puch Dakota (helst blå). Och jag köper Kalle Anka på Tradera för att samla alla nummer sedan 1948. Med nöje dukar jag mitt ärvda rosa Bengali Rörstrandsporslin till helgmiddagarna.
Men dessa prylar får sitt fulla värde först när de också avger rätt doft.
En välkörd moped får en speciell lukt, liksom sommarstugefuktade serietidningar. För att inte tala om när farmors porslin fyller sin fulla potential först när de doftar älgstek och gräddsås som på den gamla goda tiden.
Som piprökare upplever jag påfallande ofta att folk kommer fram till mig och vill lukta på tobaken, trots att folkhälsopekpinnarna säger det är strängt förbjudet.
Härförleden var det en kvinna som jag hjälpte att framkalla hennes morfar. När hon körde näsan i tobakspaketet (Hamiltons Blandning, den som Fälldin rökte) såg hon plötsligt framför sig bilden av den av den gamle järnverksarbetaren med sin snugga,
Så där doftade min morfar, sade hon och tittade på sin väninna.
Men väninnan konstaterade:
Fast min morfar doftade sån där halstablett, Läkerol, en sån där grön ask…
Då fiskade jag upp en Läkerol ”Original” ur kavajfickan. Samma slags gröna ask och smak som funnits säkert 100 år…..
Jag tror faktiskt att de bägge två fick en tår i ögonvrån när jag på detta sätt framkallade bilder ur deras minnessåll. Och doft är inte detsamma som lukt. Åtminstone inte om morfar tittar fram ur pipröken. Då luktar det inte rök, det doftar. (Nytt avsnitt söndag 27 juni)