Boken skildrar yrken som har försvunnit. Utvecklingen träder fram genom berättelser från människor runt om kring ut i landet. Det kapitel som givit titeln åt boken berättas av Monika Moberg Kilefors i Skövde. Som sjuttonåring fick hon arbete som skrivbiträde på Volvo Penta i Skövde. Monika hade, vid sidan av ett arbete som barnpassare, köpt sig en skrivmaskin och satt och övade på kvällarna för att kunna få något annat arbete än i familj. Efter sin realexamen gick hos några "kvällstimmar på en handelsskola" men där hoppade hon snabbt av. Undervisningen höll ingen vidare kvalitet: "Föreståndaren var alltför förtjust i starka drycker och undervisningen blev därefter", berättar Monica Moberg Kilefors.
På Volvo Penta lärde sig Monika snabbt att "hantera den elektriska skrivmaskinen av märket Underwood." Att dricka kaffe på arbetstid var inte tillåtet förutom på lördagsförmiddagarna "inför arbetsveckans slut." I boken berättar hon att "vi kvinnor på avdelningen Förberedande Metod och den närliggande skrivcentralen läste problemet med kaffeförbudet på vårt eget sätt."
Hon berättar att de varje förmiddag gick in en och en på damtoaletten där de plockade fram termosar och "våra gurksmörgåsar. När det var adventstid tog vi även med en julduk, tände levande ljus och stod där med våra kaffekoppar och myste".
Stationsskrivaren Per Olof Blom berättar även han om sitt försvunna yrke. Han tänkte sig egentligen att bli präst men tröttnade efter att under ett år ha "kompletteringsläst grekiska". Han hade sparat en broschyr han tidigare fått från SJ där fördelarna - "avlönad utbildning, fribiljetter på tågen och en bra blandning av teori och praktik" med att arbeta på SJ framhölls.
Stationsskrivarna var den tidens "datorer."De fick hela det "komplexa järnvägssystemet att fungera". De skapade tidtabeller, såg till att det fanns gods- och personvagnar på rätt platser vid rätt tider, konstruerade taxor och "skötte till och med att det fanns fungerande tågförbindelser över hela Europa."
Per Olof Bloms utbildning startade 1960; efter ett "omfattande inträdesprov." Han utbildades på centralstationen i Karlstad, på Järnvägsskolan i Stockholm, långpraktik i Falköping och sedan 1962 ut i arbetslivet. Ganska snart gick stationsskrivare från att ha varit ett bristyrke till att helt försvinna. Men då hade Per Olof redan bytt bana för länge sedan.