Familjen ägnas ett stort politiskt och akademiskt intresse. Många offentliga utredningar, många avhandlingar av doktorander och många artiklar i vetenskapliga artiklar handlar om familjen ur olika aspekter. Ett grundläggande tema under det senaste dryga halvseklet är familjens relation till staten.
I artikeln "Ett halvt århundrade av svensk äldreomsorg - var står stat och familj?" i den norska "Tidning för omsorgsforskning (2018) anslår Lennarth Johansson (Stiftelsen Äldrecentrum i Stockholm) och Gerdt Sundström och Bo Malmberg (båda Högskolan i Jönköping) en ton som är mycket representativ för mycket av det politiska och akademiska familjeintresset. De skriver: "Familjen har i alla tider svarat för skydd, föda, uppfostran, vård och trygghet för de sina. När Sverige och övriga Norden under 1950-talet utvecklade den offentliga välfärden, innebar det att det offentliga tog över delar av familjens ansvar, och tillhandahöll välfärd, t.ex. omsorg om barn, funktionshindrade och äldre, som helt enkelt inte fanns tidigare, eller var bristfällig. Detta har beskrivits som en «avfamiljisering»: vår försvenskning av den internationella forskningens «defamilisation»."
Professor Åsa Lundqvist vid den sociologiska institutionen vid Lunds universitet har under lång tid forskat och skrivit om saker och ting som "Den moderna familjen och individualiseringsprocessen". Jag citerar några rader från hennes penna som jag fann på universitetets hemsida: "När den svenska välfärdsmodellen växte fram var det trygghetssystemen och arbetsmarknadspolitiken som stod i centrum. Familjen blev ett eget politikområde. En viktig plattform var utredningsväsendet. Här artikulerades nya, ibland kontroversiella idéer och ideal som ofta hämtades från samhällsvetenskapens forskning om familj och kön. Vetenskapen gavs därigenom stort inflytande inom det offentliga utredningsväsendet. Och därmed även över den förda politiken och det familjepolitiska reformarbetet."
Spänningen mellan familjen och staten är inte så konstig. I välfärdsstater som Sverige tar det allmänna över många av de uppgifter som annars kulturellt har legat på familjer och släkter/klaner. Statens ansvar för sådant som pensioner, barn- äldreomsorg - i hemtjänst och boenden - och barnahälsovårdskontroller upplevs av många som stora befrielser. Medan andra kan känna ett slags meningslöshet breda ut sig över den familj man etablerat. Utöver gemenskap; finns det någon uppgift kvar för familjen?