När hon nyligen såg den isländska filmen Mjölkkriget på Cnema i Norrköping så kände hon emellertid att en bondgård är precis så som den visas i filmen. Autenticiteten - mer än originaliteten - är filmens styrka. Setareh ger Mjölkkriget betyget 3, 5 på en femgradig skala.
Regi: Grimur Hákonarson
I rollerna: Arndis Hrönn Egilsdóttir, Sveinn Ólafur Gunnarsson, Sigur∂ur Sigurjónsson, Hannes Oli Ágústssom m.fl.
Island är ett perfekt skådespel för den här filmen med sitt dramatiskt karga landskap. Genomlevd och vacker men som inte uppenbart annonserar sin ankomst. Filmen inledande scen är en förberedelse inför vad som komma skall. Medelålders kvinna hjälper ensam till att hjälpa en ko föda. Omgivningen är anspråkslös, har inte mött en renovering på evigheter. "Mjölkkriget" har en kall och oglamorös skönhet där berättande och bildspråk möts.
Kvinnan som assisterade kalvens födsel är Inga. Hon bor med sin man Reynir på en bondgård som tillhört hans föräldrar. Deras liv är ett evigt slit, sängpratet handlar mest om beställningar av inseminationsmaskiner till morgondagens arbetsdag. Tidigt i filmen omkommer Reynir. Inga drabbas initialt av chock. Ju mer hon får tid att samla sig desto mer inser hon att kooperativet som paret och andra bönder är bundna till sysslar med oschyssta monopolmetoder. Med hjälp av moderna hjälpmedel som sociala medier börjar hon bryta sin tystnad. Åratal av utmattning genererat av orättvisorna har byggt upp modet hos Inga. Nu när hon bestämt sig för att strida finns inte några hinder hon inte hoppar över.
"Mjölkkriget" illustrerar livet med äkthet. Här finner du varken skönmålande eller nersvärtande. Arndis Hrönn Egilsdóttir i huvudrollen skildrar detta på ett förbluffande skickligt sätt. Egilsdóttir har en ödmjuk attityd till skådespeleri där dramatik inte är nödvändigt för att uttrycka frustration, smärta eller beslutsamhet. Istället arbetar hon med små steg och enda syfta att berätta den här historien. Hon ackompanjeras av scenografi, foto, regi och manus som levererar på samma nivå. Här finns inga plakat, inga vackra tal, inga stora demonstrationer utan enkla människor som fått nog av att vara offer för korruption. De börjar inse att den trygghet de tror sig ha haft har istället eroderat dem och deras liv. "Mjölkkriget" visar på ett skickligt sätt att ensam må vara stark men ensam kan inte starta en hel brasa själv.