Hallwylska museet ligger alldeles bredvid Dramaten och mittemot Berzeli Park i Stockholm. Museet är inrymt i ett fornt litet palats som redan när det stod färdigbyggt och klart 1898 var predestinerat att bli ett statligt museum. Paret Wilhelmina och Walther von Hallwyl lät bygga det fem våningar höga huset på Hamngatan 4 efter det att deras tre döttrar lämnat hemmet för att starta upp sina egna familjer. Wilhelmina var enda barnet till den mycket framgångsrike "träpatronen" Wilhelm Kempe som bland annat utvecklade och byggde skogs- och järnindustri i bolaget Ljusne-Woxna i Hälsingland. Hennes make Walther hade en sämre ekonomi men desto bättre anor genom sitt medlemskap i den uradliga ätten Wallhyl med ursprung i Schweiz.
Wilhelmina var uppenbart en samlare och registrator till sin personlighet. Snart nog vartenda föremål i det tvåtusen kvadratmeter stora huset skrevs in i kataloger för eftervärldens bruk. När makarna gick bort och staten mot slutet av 1930-talet öppnade museet så var mycket av förarbetet gjort.
Nyligen besökte jag Hallwylska museet för att delta i en guidad visning som ingick i programmet för Prideveckan. Anslaget var att spegla normer om familjer äktenskap, jämställdhet i en mycket rik och borgerlig miljö runt år 1900 mot vår egen tid här och nu 2019.
Kopplingen till Pride var väl lite väl sökt för denna visning som annars ges som en del i museets program för gymnasieelever. Visst pågick manlig prostitution i Berzeliparken vid den här tiden och visst finns den öppet homosexuelle dottersonen och konstnären Rolf de Maré i släkten. Men som sagt; kopplingen är lite väl tunn. Denna klagan ska dock inte alls överskugga det positiva. Visningen som sådan var förträfflig och Hallwylska museet är mycket besökvärt. Familjen von Hallwyl - inte minst med kopplingarna bakåt till familjen Kempe - är spännande som tidsdokument.
Familjenormerna skiljer sig naturligtvis åt mellan samhällsklasser och mellan dominerande tidsepoker. I det stora hela tror jag dock att det är mer som förenar än vad som skiljer olika familjer och epoker åt. Ett exempel från familjen Hallwyl är hur ena dotterns skilsmässa och omgifte med en betydligt yngre och obemedlad konsthistoriker hanteras. Å ena sidan så förskjuts dottern och hon stryks för en tid från "lönelistan". Steg för steg integreras hon och även den nye maken tillbaka in i familjen. Båda hänger med sina porträtt i palatset. Wilhelmina och Walther tar också hand om dotterns öppet homosexuelle son Rolf de Maré och understödjer honom ekonomiskt och socialt. Familjer håller kort sagt ihop och försöker hjälpa varandra. Då som nu.