Stig Dagermans vän kom i rejäla sandaler
Nobelpriset förvisso, men först tog Jean-Marie Gustave Le Clézio emot årets Stig Dagerman-pris i Älvkarleby i helgen. Om han återvänder till Sverige i sommar blir det för att söka upp samerna.
Den svenske författaren har varit "som en väldigt nära vän" för årets Nobelpristagare alltsedan han skakades av "Ormen", "Le Serpent", 1969. Dagermans ångestfyllda skildring av militärtjänsten och tillvaron kring ett svenskt regemente träffade den 29-årige fransmannen, redan då en prisad författare, på djupet. Han skrev till och med en essä om den starka upplevelsen, "Hej, Stig Dagerman!", som publicerades 1969 i BLM. Stig Dagerman-sällskapet har låtit trycka den igen. - Jag kände ett starkt samband mellan den romanen och min egen desillusionerade generation. Just då hotades jag av att bli inkallad till Algerietkriget och jag kände en förbindelse med den här desperationen, men där finns också något snällt och ömt, som jag förknippar med Stig Dagermans barndom, berättar Le Clézio under lördagens välbesökta prisceremoni i Älvkarleby kyrka. "Den där fransosen"
René Dagerman uppmanar publiken att tänka på världens utsatta barn och läser sin fars diktning. För en stund sedan tågade besökarna fram som till nattvarden för att fotografera och få sina romaner signerade av Le Clézio. Även kommunalrådet, på reserverad plats längst fram, trummar belåtet på en bok. Nu lyssnar alla koncentrerat. Stig Dagerman-sällskapets Bengt Söderhäll har tillbringat en halvtimme längre i mataffären den senaste tiden eftersom så många frågat om "den där fransosen, vem är han egentligen?". Svårt att svara på
- Det är lika svårt att svara på som varför jag skriver. Man kan skriva och samtidigt ha ett annat yrke. Joseph Conrad var örlogsman, André Breton var doktor. Jag skriver och jag tror att det har att att göra med vem jag är, säger Le Clézio och hänvisar återigen till Dagermans skog av paradoxer. - Du skriver för att slippa vara ensam, samtidigt som du är ensam för att du skriver. Som tonåring kunde jag höra hur mina kamrater sprang omkring ute, de sportade och försökte få kontakt med flickor. Jag såg dem genom fönstret. Jag ville vara med dem, men jag kunde inte. Jag ville skriva. Jag visste hela tiden att jag inte skulle uppsöka deras äventyr, jag skulle skriva om dem. "Vän med ormarna"
"Är dikt ett sällskapsnöje, då vill jag med svärtad fot gå ut i skymningen och göra mig vän med ormarna och den lilla grå ökenråttan. Är dikt ett livsvillkor för någon, glöm inte sandalerna hemma, se upp för stenrösen!" skriver Dagerman. Iklädd just kraftiga lädersandaler och dunjacka har Le Clézio vandrat runt i Dagermans uppväxtmiljö, "ett dramatiskt och stilla landskap" tycker han. I sommar hoppas han återvända till Sverige för att besöka samerna. Naturens ljus, öknar och just urfolk återkommer i hans böcker. Efter genombrottet på 1960-talet reste han till Mexiko. Under tre år bodde han hos indianer i Panama, en tid då han inte skrev ett ord och var helt tillfreds med det. - Jag var i dålig form och sjuk. Jag tror inte den tiden påverkade mitt sätt att skriva, men den påverkade mitt sätt att se på saker. I den bok som just kommit på svenska, "Raga", skriver han om urbefolkningen på en liten ö i Stilla havet, en av världens yngsta nationer vars folk och språk präglats av det våld kolonisatörerna utsatte dem för. Känner knappt till
- Jag känner knappt till deras värld, säger Le Clézio och berättar om öar i Indiska oceanen med ett liknande förflutet, där britterna lämnat vidare till amerikanska militärbaser. Urinvånarna har tvingats fly till tältläger på Mauritius. I dag får de inte ens besöka sina släktingars gravar. - I Dagermans skrivande finns ett starkt stöd för fattiga och utsatta människor utan förmåga att uttrycka sig eller tala för sig själva. Det kan leda till pessimism, men pessimism kan vara bra om den leder till en bitterhet som är klargörande, den kan vara lite som smaken av gurka, den är viktig.
Så jobbar vi med nyheter