Vid något tillfälle i inledningen av min sejour som riksdagsledamot uppvaktades jag av företrädare från lokala partiorganisationer som ansåg att barnbidraget borde behovsprövas; att det var fel att "miljonärer" fick bidrag från staten. Mer pengar borde istället gå till de "fattiga" föräldrarna tyckte de uppvaktande socialdemokraterna.
Det här var i början på 1990-talet. Den gamla inflations- och låneekonomin hade precis kraschat. Arbetslösheten var rekordhög. Den svenska välfärdsstaten skakade och svajade under några tuffa år. Många människor hade det svårt. Jag tilltalades av det där med behovsprövade barnbidrag; kanske vore det en lämplig omfördelning att göra?
En kväll i riksdagshuset tog jag upp behovsprövofrågan i ett rum där det bland andra fanns några medarbetare från Socialförsäkringsutskottets kansli. En av de socialpolitiskt mycket erfarna juristerna som arbetade på kansliet såg allvarligt på mig. "Risken med att sikta på de fattiga med särskilda bidrag är att de fattiga kan bli fler", sa hon vänligt men bestämt.
De där orden fastnade hos mig. Vare sig förr eller senare har jag hört ett så elegant och kärnfullt på-pricken-argument för den generella svenska välfärdsmodellen. Sett över livscykeln och sett till summorna så är de främsta förmånstagarna i välfärdsmodellen just de som med sina skatter finansierar modellen. Tanken är liksom att "de fattiga" ska hänga på och gradvis få det bättre av den allmänna välståndsökningen hos den stora majoritet av medborgare som har hyggliga inkomster och bostäder och liv.
Välfärdsmodellen har mycket få bidrag som kräver en viss fattigdomsnivå för att trilla ut. Utöver de kommunala socialbidragen och bostadsbidragen är de behovsprövade inslagen väldigt få. Vilket är bra; ersättningar som kräver fattigdom för att betalas ut kan som sagt generera ännu mera fattigdom.
Visst kan modellen uppfattas som fyrkantig och oempatisk. Så är det. Vilket sannolikt är den enskilt viktigaste förklaringen till att den fortfarande finns kvar. En annan förklaring är givetvis att antalet fattiga med försörjningsbehov har utgjort en så pass liten grupp att de knappt märkts i det stora hela. Men det gäller att se upp. Undermineras dessa båda stabilitetsskapande parametrar för mycket så kan välfärden tvingas att ställa om siktet tämligen rejält.