Årets flyktingsäsong har inletts. Samma stötande bilder som i fjol, samma brist på ordnad mottagning. Regeringarna i Sydeuropa verkar inte ens kunna ställa upp med nödhjälp - det får privatpersoner syssla med. Handlingskraft visar de bara när det gäller att resa nya stängsel och kasta tårgasgranater mot kvinnor och barn, som nu utgör huvuddelen av flyktingarna.
Ett helt år har gått förlorat på fruktlösa diskussioner i EU. Vad är felet? Usla politiker som rör upp fördomar, snarare än trycker ner dem och tar kommandot? En konstitution som inte fungerar? Likgiltighet inför människors lidande? Frågorna hopar sig medan flyktingarna sover under bar himmel.
Det humanitära läget i Syrien har förvärrats av de ryska bombningarna, som också försämrat utsikterna för de fredsförhandlingar som skulle ha varit igång vid det här laget. De hotar också den bräckliga vapenvila som gäller på några fronter sedan en vecka tillbaka. Situationen för flyktingarna i lägren runt om i Mellanöstern blir samtidigt alltmer ohållbar. Mycket litet görs för att integrera dem i de länder som de sökt skydd i.
FN-sändebudet Staffan de Mistura såg i höstas en vilja hos alla inblandade parter att finna en politisk lösning på konflikten i Syrien. Men han varnade samtidigt för att ett misslyckande kunde leda till ytterligare fem års strider - och sedan skulle det inte finnas något Syrien kvar.
Låt oss tro på det förra, men planera för det senare. Vi måste utgå från att flyktingarna kommit för att stanna, se dem som medmänniskor och så snabbt som möjligt ge dem en plats i våra samhällen. I Europa är det nu bara Tyskland som helhjärtat ställer upp för flyktingarna, sedan Sverige och Österrike kastat in handduken. Tre delstatsval den 13 mars kan tvinga Merkel att lägga om kursen.
Misslyckas EU att organisera flyktingmottagandet på ett ansvarsfullt sätt, kommer drömmen om ett fredligt, sammanhållet och välmående Europa att spricka. Kvar blir en världsdel på dekis, ekonomiskt, politiskt och moraliskt.