OS är en stor internationell folkfest, som man kan glädja sig åt även utan alla svenska medaljer. Sådana mötesplatser är oumbärliga i en tid när allt fler tycks tro att vi blir säkrare och får det bättre om vi bygger murar och stänger gränser. Rio är i sig ett bra val, och Sydamerika förtjänar uppmärksamheten.
Latinamerika har i stort sett varit förskonad från terroristdåd av det slag vi upplevt i Europa och USA. Det råder fred mellan länderna på kontinenten, den ekonomiska utvecklingen har mestadels varit stark, och överlag har demokratin stärkts under de senaste decennierna. Militärdiktaturernas tid är över, och framtiden ter sig ljus för kontinenten. Det gäller även ett land som Venezuela, om en fredlig regimförändring kan genomföras.
Men OS kommer olägligt för Brasilien, som efter en makalös social och ekonomisk utveckling under Arbetarpartiet PT:s ledning, drabbats av sjunkande råvaru- och oljepriser och minskad efterfrågan från länder som t ex Kina. Tvärstoppet i ekonomin har gett gamla högerpolitiker en chans att återkomma.
I en politisk kupp i våras ställdes Lula da Silvas efterträdare på presidentstolen, Dilma Rousseff, inför riksrätt för att ha presenterat alltför positiva siffror om landets ekonomi inför valet 2014! Går det att hitta någon regering som inte gör det? Medan en domstol ska begrunda Rousseffs öde, styr vicepresidenten Michel Temer, som kommer från ett litet maktparti som ingick i en koalition med PT.
Kostnaderna för OS, som kommer ovanpå ett fotbolls-VM för två år sedan, är enorma. Eftersom BNP sjunker och rika inte lär behöva betala högre skatter under Temers styre, blir det Brasiliens fattiga som drabbas av sämre utbildning, sjukvård och transporter än eljest.
Beslutet om OS i Rio togs för många år sedan när Brasiliens ekonomi växte med 7-8 procent om året. Nu sitter man där med arrangörsansvaret, trots ekonomisk och politisk kris och zikavirus.