Berlinarna firade nyligen 25-årsdagen av Tysklands återförening. När poporkestrarna drar igång framför det färgstarkt illuminerade Brandenburger Tor, känns det som att stå på Europas scen.
Sammanslagningen av Öst- och Västtyskland blev kanske inte den ekonomiska succé som förbundskansler Helmut Kohl lovade tyskarna på båda sidor om muren. 25 år efter inkorporeringen av de östra ”länderna” i Förbundsrepubliken är inkomsterna i det forna DDR 70 procent lägre och arbetslösheten 65 procent högre än i väst (men lägre än snittet i EU). Men östtyskarna hade knappast fått det bättre på egen hand. Även med en Marshallplan, hade folk sökt sig till Västtyskland. Det hade utarmat öst och skapat nya spänningar.
Man ser inte skillnaderna med blotta ögat längre, och vill man veta hur det såg ut i DDR får man bege sig till det lilla DDR-museet, inrymt i en källarlokal vid floden Spree mittemot katedralen. Här visas förhörsrum, fängelseceller, militäruniformer och elitens lyxliv. En Volvo 264 TE med persienner för ledare är utställd bredvid en Trabant med tvåtaktsmotor för folket. Den senare är numera en kultbil och tilldrar sig mest uppmärksamhet.
Men det visas också litet av östtyskt vardagsliv, som kanske inte var så annorlunda mot i väst på den tiden. Folk hade jobb, mat, någonstans att bo, skolor och dagis. Alla satt inte i fängelse. Det är lätt att förstå att östtyskar kan uppleva att man i väst förlöjligar det samhälle de växte upp i och som de på grund av kriget och ockupationen aldrig fick välja.
77 procent av östtyskarna säger sig vara nöjda med att tillhöra ett enat Tyskland, och återföreningen har säkert bidragit till att Tyskland idag är ett bålverk för demokrati, mänskliga rättigheter, fred och samarbete, och ett ekonomiskt draglok för Europa. ”Deutschland kann” som den före detta östtyskan Angela Merkel sade när hon tog det djärva beslutet att öppna landets gränser för bortemot en miljon flyktingar i somras, och därmed vände flyktingdebatten i hela Europa.