Den 23 juni ska britterna i en folkomröstning bestämma om de ska stanna kvar i EU, eller utträda (”Brexit”). Britternas skräck för en europeisk ”superstat” verkar fara iväg med deras förstånd, och risken är stor att de vaknar med en rejäl baksmälla på midsommarsafton.
Att Brexitkampanjen mest bygger på myter, och att hela etablissemanget (den konservativa regeringen, oppositionspartiet Labour, arbetsgivarna, fackföreningsrörelsen och inte minst finansfolket i London) försöker övertyga britterna om att de har mest att vinna på att stanna i EU, verkar än så länge inte ha gjort något större intryck på de som ser EU som roten till allt ont.
Utöver självständigheten, är britterna oerhört fokuserade på kostnaderna för medlemskapet. Det blir kanske ett netto, men det kan snabbt ätas upp av turbulensen kring den brittiska ekonomin, när det står klart för investerarna att britterna tänker ställa sig utanför EU, och därmed inte heller kommer med i TTIP, det transatlantiska frihandelsområdet med USA.
Britterna klarar sig inte på egen hand i en globaliserad värld. Samtidigt som Storbritannien lämnar in sin utträdesansökan, kommer man att tvingas begära förhandlingar om att få gå in EU igen, på ungefär samma villkor som Schweiz och Norge. Sedan stundar åratal av besvärliga förhandlingar, och tusentals lagar och förordningar ska skrivas om.
En ny anslutning blir inte gratis, och hur går det med den andra hjärtefrågan, självständigheten? Villkoren för Storbritanniens nya relation till Europa kommer inte att bestämmas i London, utan i Berlin och Paris, och britternas inflytande i EU blir begränsat.
EU är mindre beroende av Storbritannien än britterna av EU, men ett brittiskt utträde kommer att skada EU:s trovärdighet internationellt, och gynnar de nationalistiska krafterna i Europa. Låt oss därför hoppas att de unga i Storbritannien, som vant sig vid att kunna resa, studera och arbeta fritt i Europa, går och röstar för att britterna stannar i EU och därmed förhindrar en ny uppdelning av Europa.