God fortsättning brukar vi önska varandra i början på ett nytt år.
Tidningarna brukar tillhandahålla olika tips och idéer hur vi skall klara av januari efter julens utsvävningar om det nu blev några sådana. Och förutom hälsa och goda relationer är förstås ekonomin en viktig faktor. Men inte alla behöver gneta, inte de som tjänar mest.
De högst avlönade cheferna tjänar in en undersköterskas årslön på knappa veckan på året.
Tanken svindlar. Det är inte något problem att de höga lönerna ökar, utan problemet är att de med låga löner tjänar för mycket, hur nu det resonemanget går ihop.
Det hävdas ju alltid att de höga lönerna beror på att dessa människor har ett stort ansvar och är så betydelsefulla och för att ta detta enorma ansvar så måste de få dessa summor. Då vill vi bara framföra vår åsikt att utan till exempel alla våra duktiga och ansvarstagande undersköterskor och alla andra inom service och omsorg, skulle inte Sverige fungera. Detta har sagts många gånger men tål att upprepas.
Att vara beroende av hjälp för att få livet att fungera och att då få den hjälpen av en kompetent och ansvarskännande person som visar medmänsklighet och empati kan vara det som gör ett gott liv för många människor. Därför är det viktigt att de människor som tar på sig det ansvaret att underlätta livet för sina medmänniskor, också får förutsättningar att göra ett bra jobb.
Det var länge sedan vi hörde uttrycket: "Till var och en efter behov". Det kan inte vara vad som varit vägledande när chefslönerna diskuterats. Det måste vara helt omöjligt att vara i behov av sådana löner plus alla förmåner som följer sådana positioner. Det är ju inte heller så att dessa människor är unika och oersättliga. Det ser vi ju när de avskedas och snabbt ersätts av någon annan.
Det finns ju inte en chans att de här personerna kan göra skäl för sin lön. Så frågan kvarstår: Varför sådana jättesummor?