I mer än hundra år har vi delat upp oss i två läger, en högerkant och en vänsterkant. En stor del av befolkningen vimlar omkring i mitten och bryr sej inte om annat än sin närmsta vardag, men några är helt övertygade om att just deras kant vet bäst. Sidorna har bekämpat varann efter bästa förmåga, tidvis hyfsat, emellanåt grinigt, men båda kanter ser bristerna hos motståndaren och förtjänsterna hos sin sida.
Den ganska behagliga trätan gick i baklås när det underliga partiet Sverigedemokraterna – SD – kom in i bilden. Många som kanske främst var missnöjda med sitt eget liv attraherades av SD:s kritik av bl a utlänningar, som ansågs vara för många och för konstiga medan ”äkta” svenskar borde dominera vårt land. En hel del SD-ledamöter betedde sej så illa att vare sej vänster eller höger ville veta av dom. Det blev närmast lite av beröringsskräck, som om SD var befläckat av spetälska.
Det är ju rimligt att man inte har lust att umgås med folk som man ogillar, men nu vet inte de gamla vanliga partierna hur dom ska bete sej. Särskilt tydligt är det bland partitopparna, som inte vet hur dom ska göra. När Sverige nu har tusentals nya människor att försöka integrera till framtida glädje för oss alla då räcker inte ilska. Tyvärr tappar man förmågan till kompromiss och emellanåt blir det käbbel. Och vad kan då vi två bidra med för att bättra på situationen?
Ja vi kan ju peka på att Sverige faktiskt har plats för fler och att det inte finns någon naturlag att ett land ska ha samma antal medborgare hela tiden. Vi kan också framföra att det är en fördel att ha gott rykte i omvärlden. Någon gång ska väl krigen ta slut och länderna börja byggas upp igen och då är språkresurserna en väldig fördel. Rikspolitikerna kan ju också ta en titt ut i kommunerna, där man ofta samverkar, inte lätt och problemfritt, men utan att ideligen försöka mästra. Från vårt lilla grodperspektiv uppmanar vi rikspolitikerna att samverka och inte motverka.
Nå, man kan ju bli lite förvånad av att höra om välutbildade och välmående svenskar, som hellre bor grannar med kriminella MC-gäng än med ungdomar, som flytt för sina liv från krig och elände. De utgår från att deras hus sjunker i värde och då försvinner tanken på respekt för alla människors lika värde. Vår moral är ungefär som andras, men vi har insett att vi ska ta emot flyktingar med respekt och omtanke även för vårt eget bästa. Krig tar slut och då är det bra med vänner, särskilt kanske med sådana som kan andra språk än engelska och kan återvända med goda minnen från Sverige. De som blir kvar kommer att smälta in och bli lika nyttiga som ”äkta” svenskar.