Alf Henriksson skrev en gång om försvarsfrågan: Vi närmar oss sakta men säkert det tillstånd av skräck och förvildning då enbart de mordiska busarna har fått militärutbildning så att knektarna ostört kan härska och göra sin värld till en börda för det fridsamma hyggliga folket som vägrar att lära sig mörda.
Vad är det som gör att människorna i så stor utsträckning låter sig styras av despoter? Lyckligtvis håller det på att bli bättre, men allt för många länder kuvas och accepterar det eller flyr i förtvivlan och fasa. Mellanöstern slits sönder och flera afrikanska länder lever i förfärligt förtryck från både regering och fria grupper. Ingen vet hur många som har förolyckats på Medelhavet eller hur det ska gå att förhindra.
Tyvärr är det inte nytt, tänk bara bakåt i tiden! 1900-talet var fasansfullt, från Boerkriget via första världskrigets slakt av soldater till nazisternas ohyggliga framfart före och under andra världskriget. Tänk också på Sovjets folkförtryck, som kastar långa skuggor än i dag, med onda minnen och misstro mellan människor, som växt upp under förtryck och angiveri.
Västsidan, särskilt USA, har ett ohyggligt ansvar, bland annat för när de i krigets slutskede fällde atombomber först över Hiroshima, sen över Nagasaki, då minst en kvarts miljon civila dödades direkt. Det kan inte finnas någon annan förklaring än att de ville testa sina förfärliga mordvapen.
Tiden efter andra världskriget var en fasans tid då öst och väst tävlade om att skrämma sig till makt. Kärnvapenkriget skulle pågå över huvudet på Europas människor och argumenten från bägge sidor var absurda. En osedvanligt rå general yttrade sig om hur stora "casualities" man skulle få acceptera, och det var många miljoner européer det. Diskussionen var ofattbart korkad, men den togs på allvar. Det fanns förslag om att ett flygplan skulle hållas i ständig beredskap att lyfta med USA:s president om en bomb skulle nå USA innan den skulle mötas av en motbomb. Vad den arme presidenten skulle göra efteråt var det visst ingen som visste.
Så hur otäckt det än är med vansinniga utövare av religion kan det faktiskt inte jämföras med vad Europas och USA:s ledare åstadkom under större delen av 1900-talet. Ja det är förstås inte till någon tröst precis och inte lättar det livet för dem som lever eländigt just nu. Men vi kan väl ändå stillsamt acceptera att det krävs en gnutta uppoffring av vår egen bekvämlighet, eller hur?