Frihandel och globalisering var länge honnörsord i västvärlden. Idag har de, kopplade till oönskad invandring och arbetslöshet, blivit skällsord för i synnerhet nationalister och högerpopulister, trots att minskad handel ger oss en fattigare och farligare värld med ökade migrantströmmar.
I somras lät sig en knapp majoritet av britterna övertygas om att det är viktigare att hindra arbetssökande polacker från att komma till Storbritannien än att britterna har tillgång till världens största frihandelsområde.
I USA hotar högerpopulisten Donald Trump med höga strafftullar på varor från bland annat Mexico och Kina. Det skulle sannolikt utlösa ett handelskrig, som skulle drabba världsekonomin och slå tillbaka mot USA.
Man får lätt intrycket att Trump backas upp av en armé av arbetslösa amerikaner. Men de flesta som stöttar honom har jobb, ofta även hus. Arbetslösheten sjunker i USA och hushållens inkomster stiger igen. Men klyftorna ökar mellan de som har rätt utbildning och finns där de nya näringarna växer fram, och de som blir kvar på de gamla industriorterna. De senare känner sig frånåkta av den moderna ekonomin, och börjar tro på konspirationsteorierna.
Förhoppningsvis blir Trump inte president i USA. Men Bernie Sanders framgångar i de demokratiska primärvalen visar att det också finns en vänsterkritik mot det kapitalistiska systemet och dess avarter, så debatten lär fortsätta.
I Storbritannien står den konservativa premiärministern, Theresa May, inför uppgiften att lotsa landet ut ur EU. May säger att ”Brexit betyder Brexit”, vilket tolkas som ett ”hårt Brexit”. Utrikesminister Boris Johnson vill numera ha ett ”mjukt Brexit”, det vill säga vara kvar i inre marknaden, men kunna fälla ner vindbryggan när det dyker upp EU-migranter. Det avvisar EU. Antingen ett hårt Brexit eller inget Brexit alls, som EU-rådets ordförande Donald Tusk formulerade det härom veckan.
May målar upp bilden av ett oövervinnerligt Storbritannien, som klarar sig i alla väder. Hon vill samtidigt se en starkare stat, som både vaktar gränserna och kan hålla företagen i schack. Hon lovar också att värna arbetarnas rättigheter och slå vakt om NHS (det offentliga sjukvårdssystemet). Men Brexit kommer att överskugga allt annat under de närmaste åren, och Mays parlamentariska sits är svag.
Storbritannien har numera fast valdag. May lär inte försöka tänja på reglerna och utlysa nyval. Därtill är oron i landet alltför stor. Även om hon kan känna sig frestad med tanke på att Labour är försvagat av interna strider. Dessa handlar dock mindre om politik än om Labourledaren Jeremy Corbyns dåliga handlag med sin parlamentsgrupp.
Brexit gynnar inte Europa heller, men det finns EN fördel. Vi slipper se nationalistiska Ukips anhängare i Europaparlamentet. De avskaffar sig själva. Det ska bli intressant att se vilka partier SD ska samarbeta med i EU när Ukip faller bort. Blir det Putinvännen Marine Le Pen i alla fall?