Recension av boken
Larsson, A. (2024)
Allan Larsson är en man med ett mångsidigt förflutet i politiken, i EU-världen och inom många andra områden. Denne flitige smålänning är också känd som journalist, socialdemokratisk politiker och har varit finansminister hos Ingvar Carlsson. Han har varit generaldirektör vid föregångaren till nuvarande Arbetsförmedlingen men även varit en av de få svenskar som tjänstgjort som generaldirektör i EU. Uppgifter som medlare, förhandlare, utredare har fallit på hans lott.
Larsson, är och har också länge varit en flitig skribent. Häromveckan var det dags för det senaste alstret från Larssons flitiga penna; boken "Minnesbilder – i stället för memoarer".(Isaberg förlag 2024)
Intresserade, men också ibland luttrade läsare förväntar sig kanske en vanlig tjock biografi likt de som så många andra tidigare politiker producerat. Men så blir det inte när Allan Larsson anslår tonen.
På vilket eller vilka sätt är då den senast utgivna boken annorlunda? Först och inte minst är den kortare än den gängse politiska memoaren, endast drygt 170 sidor. Ofta brukar politiker skriva mångdubbelt så mycket när det blivit dags att skriva ner sina minnen. Dessutom är boken såväl kortfattad som välskriven.
Här har varje kapitel ett årtal, från 1940 till 2023, försett med en kort och rapp rubrik. Varje kapitel inleds dessutom med ett foto som på ett sätt sammanfattar eller förstärker det skrivna. Minnesbilderna är 51 till antalet och sträcker sig från barndomen till ett antal nerslag i författarens långa liv i det offentliga rummet. Upplägget gör att det för läsaren är lätt att bläddra och läsa utan att nödvändigtvis ta avsnitten i tur och ordning. Man kan med andra ord läsa om första mötet med Olof Palme eller hur det var att vara en av Erlanders pojkar. På samma sätt får man en bild av Sveriges väg mot EU eller mer lokala projekt som Vamlingbo på Gotland.
Bilder ges av ett Sverige i förvandling men också väl formulerade bilder av arbetet och miljön i Regeringskansliet och hur politiken formas. Vi som båda under perioder arbetat där känner igen oss samtidigt som även vi får nya kunskaper och insikter. Vi kan också intyga att beskrivningen stämmer i stort, en kunskap om slitet där som förtjänar att nå också en bredare allmänhet, med inte bara historia utan också i en sann och klassisk folkbildningsanda.
Förnyelsen gäller inte bara minnesbildernas utformning utan också en nydanande lansering på den bokrelease som anordnades på ABF i Stockholm. Det var snarast ett samtidshistoriskt seminarium som leddes av Larssons forne journalistkollega Jan Scherman. Några av bokens minnesbilder refererades kortfattat och ett urval av bokens bilder visades på storskärm. Men det nya var att några av de deltagande var vidtalade att ge sin bild av respektive händelse, bl.a. den tidigare statsministern Ingvar Carlsson, journalisten och den tidigare SVT-chefen Christina Jutterström samt inte minst partiets nuvarande ekonomisk-politiske talesman Mikael Damberg (S). Lite av "ögonvittnen berättar" över det hela.
Statsvetaren av oss (Marja) finner det rent av njutbart att få vittnesmål om hur tidigare statsministrar fungerat och arbetat i praktiken. Den typ av upplysningar och fakta som mera sällan återfinnes i historikernas eller statsvetarnas politikerbiografier.
Ibland, fast mera sällan brukar självbiografier ta upp tabbar, misstag eller mindre lyckade egna insatser. Men även här bryter författaren ny mark. Ett kapitel som handlar om år 1981 har rätt och slätt rubriken ”Mitt största politiska misslyckande”. Helt unik rubriksättning på en beskrivning av arbetet som ordförande i den statliga utredning som skulle försöka ta fram konkreta förslag till hur löntagarna genom fonderna skulle som det formuleras” kunna få ta del av näringslivets kapitaltillväxt”. I dag vet vi ju alla att löntagarfonderna inte blev någon succé. Men just kapitelrubriken får oss att fundera kring om just detta egentligen är Alla Larssons största misslyckande och om det kanske kan finnas flera. Vi har inte något svar på den frågan, andra må besvara den.
Finns det då inte någon kritik att ta upp om Larsson minnesbilden? Kanske saknas det ett avslutande resonemang av vilka lärdomar från perioden som dagens politiker och allmänhet skulle kunna ha nytta av. I det hänseendet lämnas vi att fundera och tänka själva. Men kanske kommer lärdomarna att presenteras i ytterligare en utgåva signerad den flitige Larssons egen penna.