För ett par dagar sedan fick jag i handen ett kampanjblad från Vänsterpartiet där man gick till storms mot uttaget av övervinster i den privata vårdsektorn. Enligt partiet motsvarar vinsterna i de privata vårdbolagen kostnaden för 10 000 sjuksköterskor under ett år.
Det är lätt att instämma i att det är fel att tjäna grova pengar på andras elände och att pengarna hade behövts bättre i vården än på anonyma bankkonton i skatteparadis, men ansvaret för ett avtal ligger faktiskt på båda parterna! Om bolagen kan få ut så stora vinster och ändå leverera den efterfrågade kvantiteten och kvaliteten, är det fel på upphandlingen. Antingen har man satt kvantitets- och kvalitetskraven för lågt, eller också har man skickat med för mycket pengar. Att bolagen passar på att utnyttja situationen för att sno åt sig en massa pengar ligger liksom i deras uppdrag från ägarna.
Sveriges kommuner gör årligen upphandlingar på omkring 500 miljarder kronor, och frågan är vad som det är tillåtet att tjäna pengar på och vad som är förkastligt. Vad det gäller vården anses det allmänt vara fult att tjäna pengar på själva vårdarbetet, men hur är det med läkemedelsindustrin? En vårdinrättning köper också in städning andra tjänster och varor, får man tjäna pengar på sådant? Skolorna köper in massor av läromedel, mat och tjänster för att hålla verksamheten i gång. Ska alla de verksamheterna bara få visa nollresultat?
En annan intressant fråga i sammanhanget är om det hade blivit billigare att driva verksamheten i egen regi. Ibland är svaret omöjligt att få då den egna verksamheten många gånger helt upphört, i andra fall kan man jämföra och värdera.
Hur man än vrider och vänder på frågan om vinster på välfärden måste man alltid komma ihåg att ansvaret för ett avtal vilar lika på båda parterna.