Vill Kina - kan Obama?
Apec-toppmötet i Singapore med både USA:s och Kinas presidenter närvarande drog definitivt ner rullgardinen för bindande överenskommelser vid klimatmötet i Köpenhamn (COP-15) i december.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
EU:s krav på bindande avtal och tidig precisering av kostnader ledde till låsningar som blev kontraproduktiva. Det finns forskare som menar att temperaturhöjningarna kommer att sticka iväg mycket snabbare än vi tror idag, och att det krävs en mycket brantare inbromsningskurva än den man utgår från i Köpenhamn för att temperaturen inte ska stiga med mer än två grader. Mot den bakgrunden är viss flexibilitet kanske att föredra framför alltför detaljerade målsättningar. Det vore ett framsteg om Köpenhamnsmötet åtminstone kunde fastställa ramverket för en ny global "klimatregim". Sedan måste det snabbt till nya möten för att spika det materiella innehållet. Två länder sitter med nyckeln till en långsiktig uppgörelse: USA och Kina, vad man börjat kalla G2. För Obama är problemet framför allt den ekonomiska krisen. Det finns en stor misstänksamhet hos gemene man i USA för att utsläppsbegränsningar ska öka den redan höga arbetslösheten, särskilt om de sker på bekostnad av konkurrenskraften gentemot Kina. Näringslivets organisationer spenderar miljontals dollar för att spä på den oron. De kinesiska ledarna känner flåset i nacken från hundratals miljoner kineser som ännu inte fått del av det nya välståndet och vill inte ge upp tillväxtmålen. Men de ser också med stigande oro på hur klimatförändringarna förvärrar gamla problem med torka, översvämningar och vattenbrist. Kina har gått om USA som den största utsläpparen av växthusgaser och står för mer än hälften av den ökning som nu sker av koldioxidutsläppen. Eftersom Kinas utsläpp per invånare nu ligger över genomsnittet i världen, har landet svårt att argumentera för att det ska få öka utsläppen ytterligare för att komma ifatt USA:s historiska per capita-utsläpp. Kan USA och Kina enas, är utsikterna goda att få med sig andra länder, inklusive Indien, som börjat släppa ut folkbilar i redan hårt nedsmutsade städer, och Brasilien som fortfarande kräver att få skövla sina regnskogar. Men tillväxtekonomierna och utvecklingsländerna vill inte vill bli snuvade på hägrande ekonomiska framsteg, och de kommer att kräva att de de rika länderna skär ner sina utsläpp ännu mer. Fler rika länder har också kommit med sådana utfästelser, t ex Japan och Australien. Nu är det bara USA som fattas, och frågan är om Obama har möjlighet att leverera annat än vackra ord den närmaste tiden.