Vild chansning som går hem?
Torsten Nilsson
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men Schröder hade några trumfkort i ärmen: Sig själv som den starkare av de båda kanslerskandidaterna och den omständigheten att kristdemokraterna ville ha ännu mer av den impopulära nedskärningspolitik som socialdemokraterna förlorat så många väljare på. Kanslersstriden får redan anses vara avgjord till Schröders fördel. Kristdemokraternas kandidat Angela Merkel har gjort flera tabbar. Hon har dessutom bekymmer med mer karismatiska politiker på sin egen kant, särskilt den bayerske regeringschefen Carl Stoiber som leder systerpartiet CSU och var kristdemokraternas kanslerkandidat 2002.
Stoiber har rört till det för Merkel genom att bl a uttala sig föraktfullt om östtyskar, eller "medborgarna i de nya förbundsländerna" som det officiellt heter i Tyskland. Det handlar inte om enstaka felsägningar utan om en tämligen medveten kampanj som bygger på enkel valstatistik: Två procents tillbakagång i öst, uppvägs av en halv procents ökning i väst. Men samtidigt skadar han Merkel som inte framstår som en kandidat för hela Tyskland. Det bryr sig bayrarna kanske inte så mycket om, men den tyska enheten är en tabubelagd fråga på andra håll i landet.
Stoiber anklagas för att inte ha "rivit muren i sitt eget huvud", när han påstår att östtyskarna inte är lika klyftiga som bayrarna och kräver att "frustrerade" östtyskar inte ska få bestämma vem som ska bli förbundskansler i Tyskland. Stoiber säger att hans uttalanden är riktade i första hand mot det nya vänsterförbundet, som leds av den f d socialdemokratiske partiordföranden Oskar Lafontaine och Gregor Gysi från PDS, det kommunistiska partiets arvtagare, och som är starkast i östra Tyskland.
Vänsterförbundets bildande i somras betraktades av många som sista spiken i Schröders likkista. Men förbundet har skapat ett alternativ för de väljare som är missnöjda med Schröders nedskärningar utan att vilja rösta på kristdemokraterna (som krävt ännu större ingrepp i välfärden). Det kan i slutändan blockera en borgerlig regeringsmajoritet och sätta krokben för Merkel.
Socialdemokraterna har för tillfället en svag uppåtvind, medan CDU/CSU haft en nedåtgående trend sedan valet utlystes. I de senaste opinionsmätningarna får CDU/CSU tillsammans med den tänkta koalitionspartnern FDP 49 procent mot 47-48 procent för SPD, De gröna och Vänsterförbundet tillsammans.
Men även om de senare partierna skulle bli större än kristdemokraterna i valet, löser det inte Schröders regeringsfråga. Den nuvarande regeringskoalitionen SPD och De gröna bara får 37 procent och ett samarbete med Lafontaine/Gysi verkar näst intill omöjligt i dagsläget. Å andra blir det inte heller lätt för Merkel att regera. Hon kan ju när som helst fällas av oppositionen.
Därför spekuleras det om en "stor koalition", bestående av socialdemokrater och kristdemokrater.
I delstaterna är ett sådant samarbete inte ovanligt, men på förbundsplanet har det bara prövats en gång (1966-1969). En stor koalition skulle kunna ta Tyskland ur de ekonomiska problemen, vilket vore bra för hela Europa. Men den kan samtidigt leda till att missnöjet till vänster och höger ökar, vilket inte är bra för Tysklands - och Europas - stabilitet. Valet den 18 september är hur som helst viktigt för oss alla.