Viktigt ändra kurs inom skolpolitiken
Foto: Fotograf saknas!
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Ett rådslag i partiet ska arbeta med skolfrågorna och inriktningen är självkritisk. Materialet som presenterades igår består av nio frågor som rådslagsgruppen ska arbeta med. En av dem som leder arbetet med den nya given i skolfrågorna är Johan Andersson, ordförande för socialdemokraterna i Östergötland.
Under många år har socialdemokraterna fått underkänt av väljarna när det gäller skolfrågor. De svenska elevernas resultat har dalat i flera ämnen och till och med partiets egna väljare har dömt ut den socialdemokratiska skolpolitiken som flummig.
Samtidigt har folkpartiet i allmänhet och den blivande partiledaren Jan Björklund i synnerhet kunnat plocka poäng efter poäng på bristerna i skolan.
Ibrahim Baylan, skolminister i Göran Perssons regering, lyckades aldrig komma in på banan och var oförmögen att häva det låga förtroendet för skolpolitiken. När nu partiet markerar att stora förändringar är på gång finns inte heller Baylan med i bilden.
Det är LO-grupperna - socialdemokraternas kärnväljare - som haft det lägsta förtroendet för den socialdemokratiska politiken. Det är inte konstigt. Medelklassens ungar brukar klara plugget hyfsat trots flum och stök.
Det är barn som har föräldrar utan lång utbildning som verkligen är beroende av en bra skola. Därför är det ett svek, varken mer eller mindre, att ett arbetarepartiet socialdemokraterna tillåtit bristerna i skolan under så lång tid.
Det är genom utbildning som klassamhället kan pressas tillbaka - en progressiv skolpolitik måste ge alla barn en reell chans att nå sina mål genom att plugga hårt.
Om skolan sviker arbetarklassens barn stängs möjligheterna för dem att nå sina drömmar genom studier.
I bästa fall återstår då musiken eller idrotten som framtidsvisioner. I värsta fall handlar det istället om kriminalitet, modelljobb eller flyktigt kändisskap genom dokusåpor.
Misslyckandet i skolan bidrog med säkerhet till valförlusten i höstas. Mot den bakgrunden är det inte konstigt att Mona Sahlin nu tydligt markerat att det är dags för förändring i skolpolitiken.
Det räcker dock inte att göra upp med flummet i skolan.
Socialdemokraterna måste också skapa en politik för att lyfta lärarkåren. Lärarna har halkat efter andra grupper på arbetsmarknaden under flera decennier. I slutet av 1960-talet hade en riksdagsledamot och en gymnasielärare lika mycket betalt. Idag är snittlönen för en gymnasielärare 24 400 kronor medan riksdagsledamoten har över 50 000.
Det är inte konstigt att de främsta studenterna väljer bort lärarutbildningen för att istället plugga till läkare, ekonomer eller ingenjörer. Lärarlinjen leder fram till arbeten med ganska låg lön, tuffa arbetsvillkor och små möjligheter till karriär. En skola i världsklass kräver också lärare i världsklass.
I mars 2004 chockade moderatledaren Fredrik Reinfeldt det politiska Sverige genom att erkänna att moderaterna i flera år sysslat med önsketänkande i den ekonomiska politiken. "Våra förslag har gett orättvisa skattesänkningar och försvagade statsfinanser" erkände moderatledaren och dömde därmed ut den egna politiken fullständigt.
Drygt två och ett halvt år senare var han svensk statsminister.
Reinfeldt insåg att han måste göra upp ordentligt med gamla synder för att bygga nytt och det belönades av väljarna. Nu har Mona Sahlin och socialdemokraterna en möjlighet att göra om det tricket.
"Hur ser en socialdemokratisk politik ut för ordning, reda, trygghet och studiero i skolan?" undrar socialdemokraterna i rådslagsmaterialet.
Det är hög tid att partiet ställer sig den frågan och det ska bli intressant att se vad man kommer fram till. Någon folkpartistisk politik handlar det dock inte om.
"Skolan får aldrig bli en kaserngård" kan man också läsa i s-materialet. Det är inte svårt att räkna ut vem den gliringen är avsedd för. Skolminister Björklund har ju en bakgrund som major i pansartrupperna.