Vi röstade nej för barnens skull
Louise Malmström
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Men ibland är inte de till synes enkla och självklara lösningarna de bästa. För att förklara varför de inte är det i det här fallet vill jag först tydliggöra att det initiativ som vi avslog förra veckan innehöll följande förslag:
1. Att alla barn med en viss diagnos (depressiv devitalisering) ska få uppehållstillstånd.
2. Att en medicinsk kommitté med läkare, barnpsykiatriker med flera ska avgöra vilka barn som ska få uppehållstillstånd och vilka som inte ska få det.
Som vi alltid gör inför svåra beslut lyssnade vi på professionen och på myndigheterna innan vi tog ställning till förslagen. Till exempel Barnpsykiatriska föreningen avrådde bestämt från att peka ut en särskild diagnos som skäl för uppehållstillstånd. De menade att risken är uppenbar att väsentligt fler barn utsätts för press från anhöriga i syfte att säkra uppehållstillstånd för hela familjen. När ohälsa och sjukdom leder till uppehållstillstånd förskjuts fokus från skyddsbehov till en process där det premieras att må dåligt och att vara sjuk, vilket naturligtvis är mycket olyckligt för de inblandade barnen.
Det faktum att det inte finns någon entydig symptombild och vedertagen diagnos för apatiska barn komplicerar förslaget ytterligare. Ingen kan svara exakt på vilka barn som ska omfattas av förslaget. Ofta hänvisar man till funktionsbortfall, men apati kan se väldigt olika ut för olika barn.
När det gäller förslaget om medicinsk kommitté avråder professionen även från det. De menar att det ska vara myndigheterna som har tolkningsansvar då det gäller lagen, inte läkare, vilket även vi finner rimligt. I dag behandlar Utlänningsnämnden samtliga barn med förtur och tar in underlag och yttrande från professionen. För närvarande sker heller inga avvisningar av dessa barn. Det bästa för de här barnen är inte tillsättandet av en medicinsk kommitté utan att de och deras familjer får sin asylansökan behandlad snabbt så att lång väntan och osäkerhet inte bidrar till att förvärra barnens situation ytterligare.
I stället för att fatta kollektiva beslut på grund av en viss diagnos som riskerar att försätta väsentligt fler barn i svåra situationer anser vi att barn har samma rätt som vuxna asylsökande att prövas utifrån sina individuella förutsättningar och behov. Svaret på varför jag röstade nej till generellt uppehållstillstånd för apatiska flyktingbarn och deras familjer är alltså - för barnens skull. Och jag tror att mina östgötska kollegor ser det på ungefär samma sätt.