Vart går Turkiet?
Den turkiske nobelpristagaren Orhan Pamuk skildrar i sin bok "Snö" konflikten mellan de västerländska levnadssätten i turkiska storstäder som Istanbul, och de starkt islamska traditionerna i östra Turkiets fattiga områden. Det går t o m så långt att ett antal flickor i staden Kars, vid gränsen mot Armenien, begår självmord.
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
För att de slits mellan traditionella auktoritära och religiösa värden i familjen, och längtan efter en modernare syn på frigörelse, kärlek, jobb och familj, menade andra.
Precis detta handlar Turkiets dagspolitik också om. De allra flesta turkar är muslimer, men statens viktigaste grundare - folkhjälten Kemal Atatürk - drev igenom att den turkiska staten skulle vara icke-religiös, sekulariserad. Därför förekommer slöjförbud, och det är ovanligt att t ex kvinnor i offentlig ställning bär slöja. Men Atatürk drev också igenom en stark turknationalism. Turkiet skulle vara enat och centraliserat. Militären fick en särskild roll i att hålla ihop det land som i historien så ofta hotats, splittrats och erövrats, helt eller delvis.
Mot denna bakgrund ser vi en uppseendeväckande utveckling när det islamska partiet AKP har vunnit flera val i rad genom att både visa upp en mer islamsk karaktär än de gamla partierna, men också - tydligt - genom att ta Turkiet i västerländsk, demokratisk riktning och bl a driva på hårt för medlemskap i EU.
För detta får man kritik från fundamentalistiskt orienterade islamska krafter som gärna vill göra Turkiet till en mer religiös stat, och säga nej till EU. Hellre vill man vända sig i riktning mot de övriga huvudsakligen sunni-muslimska länderna i Asien: Irak, Saudi-Arabien, Pakistan?
Men AKP får också kritik från militären och de gamla partierna, som misstänker att den västerländska fasaden är tunn, och att den nye presidenten Gül och hans vän premiärministern Erdogan egentligen vill göra Turkiet islamistiskt. Att Güls hustru bär huvudduk offentligt har t ex väckt enorm uppmärksamhet, trots att duken är designad av någon modern västerländsk modeskapare?
Och fortfarande är konflikterna hårda - om militärens roll, om yttrandefriheten, om de nationella minoriteternas ställning, t ex kurdernas.
Inom EU blir det en allt vanligare uppfattning att Turkiets medlemskap blir allt omöjligare. Den franske presidenten Sarkozy har varit tydlig på att han inte vill ha in Turkiet i EU, och Frankrike har vetorätt. Inte minst handlar det om makt. Turkiet skulle bli EUs näst största medlemsland, och på sikt - med sin snabbare befolkningsutveckling - kanske t o m passera det största, Tyskland.
Personligen är jag övertygad om att vi bör göra allt vi kan för att bidra till Turkiets demokratisering och europeisering. För alternativet - ett mer islamfundamentalistiskt Turkiet som närmar sig Saudi-Arabien och Irak istället för EU, ger inga positiva framtidsutsikter. Och detta är viktigt, inte minst för de många tusen svenskar som har sina rötter i Turkiet och dess minoritetsfolk.