Vart går socialdemokratin?

Norrköping2006-10-02 06:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I de flesta länder har socialdemokratin förändrats från rena arbetarklasspartier till idépartier för demokratiskt sinnade icke-kommunistiska vänsterväljare, oavsett klassbakgrund. Detta är tydligt i Sydeuropa och Storbritannien, i Tyskland, Frankrike, Danmark. Där är socialdemokratin starkast i storstäderna, med ett fast grepp om städer som London (fast borgmästaren Ken Livingstone som ställde upp mot labour får betecknas som mera vänster), Paris, Berlin, Rom, Wien, Barcelona, Köpenhamn (med tidigare EU-kommissionären Ritt Bjerregaard som borgmästare).

Färm i världen
Stockholm är ett undantag, kanske Sverige också. Här förknippas "sossarna" fortfarande mest med landsorten, Norrland, LO-medlemmar, arbetslösa - krympande sektorer av samhället, snarare än växande.
Det är självklart att socialdemokratin ställer upp för de sämst ställda och att arbetarklassen är en viktig bas i partiet. Men nuförtiden handlar valen alltmer om idéer och värderingar, och mindre om klass och geografi.
Många utanför LO-leden - inte minst i de större städerna - tror också på solidaritet, jämlikhet och den generella välfärdsidén. Men de tror ofta att välfärden skulle kunna utvecklas, systemen bli mer robusta, och inte minst att välfärden skulle må bra av en friare syn på alternativ och på utvecklingen av framtidens tjänstejobb.

Många är miljövänner, anhängare av begreppet "hållbar utveckling" och t ex trängselskatter i storstäderna. Men de är samtidigt ofta europavänner som tror på tillväxt och marknadsekonomi. Många är djupt engagerade i frågor som jämställdhet och integration, gillar öppenhet och anti-auktoritära värderingar och känner behovet av offensiv samhällskritik. De reagerar hårt på bilden av (s) som gubbigt toppstyrt av kompisgäng som fixar lägenheter åt varandra.
Dessa potentiella s-väljare känner sig ofta inte självklart som "sossar". De granskar kritiskt alternativen och kan hamna i miljöpartiet, vänsterpartiet, socialdemokratin, Fi eller lokala partier beroende på faktorer som trovärdighet, ledarskap, attityder mm. En del hamnar säkert också hos borgerliga mittenpartier.
Bilden av socialdemokratin som ett konservativt, toppstyrt arbetarparti som slåss mer för bidrag än offentlig verksamhet - tvärtemot vad socialdemokratin själv brukat hävda - blir då problematisk. Det är viktigt med kopplingen till och stödet från LO. Men väljare som inte själva tillhör LO-leden känner sig inte hemma i ett parti som så ensidigt förknippas med LO. Och i de större städerna förstår man inte ett parti som hellre satsar miljarder på tvivelaktiga järnvägsprojekt i övre Norrland än på tillväxtprojekt som Ostlänken eller bättre framkomlighet i Stockholmsområdet.

Denna trend måste vändas. Om inte socialdemokratin förmår locka vänsterväljare bland tjänstemän och unga akademiker i Stockholm och andra större städer vinner vi inte 2010 heller. Men även i Sverige går det att med ett utvecklingsinriktat ledarskap, tydliga värderingar och offensiva ledare vinna val åt (s), det visar Göran Johansson i Göteborg, Ilmar Reepalu i Malmö, Kalle Petersen i Luleå - och kanske vi i Norrköping?
Läs mer om