Varför tiger oppositionen och facken?
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Debatt
För dem som redan har, är det strålande tider medan andra grupper, i vanlig ordning, får betala kalaset. Klassamhället börjar framträda allt tydligare, vilket uppenbarligen är regeringens största mål med sin politik.
Vid en av mina sällsynta utflykter denna sommar hamnade jag i det fashionabla Dalarö i Stockholm. Medan jag gick och beundrade eleganta hus med vidunderlig havsutsikt tillsammans med eleganta bilar på garageuppfarten, gick mina tankar till vår nya arbetarregering.
Jag kände mig stolt över att jag genom stora uppoffringar (med regeringens försorg) kan bidra till att vissa grupper i samhället kan upprätthålla och förstärka sin status. Det som slog mig mest under min promenad var att Sverige nu har två partier som ömmar för de svaga i samhället, Socialdemokratiska arbetarpartiet och Det nya Moderata arbetarpartiet. Trots detta ökar klyftorna och den svenska välfärden monteras ned i en takt som aldrig förr.
Det socialdemokratiska partiet har, enligt egen utsago, alltid stått på de svagas sida. Budskapet är att samhället skall byggas på solidaritet med de svaga i samhället. Människor skall kunna känna trygghet och gemenskap även när livet tar en oönskad vändning. Tillsammans med fackförningsrörelsen skall man vara en motpol till den kapitalistiska synen där ensam är stark.
Tyvärr får jag konstatera att både det socialdemokratiska arbetarpartiet och fackföreningsrörelsen tagit en, utanför gällande avtal, mycket lång semester. Ingenting hörs från oppositionen, trots alla angrepp på de svaga i samhället. Så Mona Sahlin, allt fint och ständigt återkommande prat om solidaritet för de svaga, vart tog det vägen? Om inte en företrädare för det största oppositionspartiet, tillika arbetarparti, har mer till övers för arbetarna i Sverige, ser framtiden dyster ut för denna grupp.
Fackföreningsrörelsen å sin sida tenderar att uppfattas som ett stort skämt. Trots inskränkningar i arbetslöshetsförsäkringen, fördyring av fackföreningsavgiften, vilket medfört massavhopp från facket, nya förslag om begränsningar i arbetslagsstiftningen etcetera, etcetera, så hör man inte mycket från ledande företrädare.
De ideal som en gång i tiden gällde för fackföreningsrörelsen tycks vara ett minne blott och undfallenheten mot regeringen uppfattar jag som total.
Enligt fackets egen utsago har en mycket stor skara människor valt att gå ur facket på grund av att fackavgiften chockhöjts vilket jag tror är endast halva sanningen. Men om inte oppositionen och fackföreningar reagerar och agerar mot de försämringar som sker mot både arbetare och arbetslösa på ett mer kraftfullt sätt, vem ska då göra det?