Varför gick det som det gick?
Göran Färm
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Den stora frågan är bara: Hur ska det gå till när marknadsekonomin blir alltmer globaliserad och gränslös, medan regeringar och parlament fortfarande är nationella? Dahl har heller inga tydliga svar.
Samma fråga ställde sig den svenska Maktutredningen redan 1991. Där skrevs:
"...ett av de stora problemen för dagens demokrati är att demokratins institutioner är nationella, under det att samhällsproblemen snabbt håller på att förvandlas från nationella till övernationella".
Är det inte just detta som är skälet till att förslaget till EUs nya fördrag nu har hamnat i kris? EU har försökt ta sig an den stora frågan, och utvecklat den mest ambitiösa modellen hittills för att lösa problemet - ett förbund av suveräna medlemsstater, som på vissa områden överlåter lagstiftningsmakt till den gemensamma organisationen, EU.
Det är inget fel i den modellen. Den har t ex givit oss den längsta fredperioden i Europas moderna historia. Och politiker som inte hittar vägar att ta itu med gränsöverskridande utmaningar som miljöförstöring, brottslighet, tillväxt och jobb osv blir snart ifrågasatta. Därför är det heller inte så enkelt att man bara kan skrota fördragsförslaget och tro att problemen därmed har löst sig.
Problemet är att beslutsfattarna har försökt gena och springa förbi den politiska debatten, de nationella partierna, medierna, t o m folket. Vi har inte riktigt insett att idén med demokratiska beslut över gränserna, t o m majoritetsbeslut där ett land kan köras över av en kvalificerad majoritet av de övriga, är så revolutionerande att den måste diskuteras djupt och brett och hanteras med stor respekt för svårigheterna.
Istället har vi alltför snabbt hamnat i en rent konstitutionell, ibland teknisk debatt, när vi borde ha börjat från grunden och ute bland väljarna, i de nationella partierna och folkrörelserna, diskutera sakproblemet: Hur bär vi oss åt för att hantera den fråga Maktutredningen och Robert Dahl ställer? Hur ska demokratin hantera det faktum att samhällsproblemen och ekonomin internationaliseras, medan demokratins institutioner fortfarande är nationella?
Behovet av en sådan debatt bevisas tydligt av att alla undersökningar visar att de franska nej-röstarna vill gå åt två helt olika håll: särskilt på högersidan slår man vakt om nationalstaten och vill begränsa EUs makt, medan man på vänstersidan ofta vill ge EU makten att på fler områden - arbetsrätt, vissa skatter mm - sätta gränser för marknadskrafterna. Där menar man att felet inte är att EU har fått för mycket att säga till om, utan att EU:s makt främst har använts för att liberalisera och avreglera.
En sak borde vara uppenbar: Nu är det, som Margot Wallström säger, dags för plan D - som i demokrati. EU måste nu gå vidare med en rejäl debatt bland väljare och partier lokalt, nationellt och på det europeiska planet om vad vi förväntar oss av den gemensamma organisationen, och hur ett gemensamt europeiskt beslutsfattande ska kunna utvecklas utan det stora demokratiska underskott vi lever med idag.