Var kommer barnen in?
Christer Sandberg
Foto:
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Då kom han snabbt till det som var den verkliga poängen i hans berättelse. Det var fjärde gången den här figuren stod inför skranket åtalad för olovlig körning. Han hade helt enkelt inget körkort. Skulle aldrig kunna få något heller, det förstod jag efter ett par minuters samtal. Genom att oförtröttligt ständigt bryta mot allehanda lagar hade han försatt sig i en situation där han inom, vad som brukar kallas överskådlig tid, aldrig skulle kunna få ett lämplighetsintyg. Det var småstölder, misshandel och rattfyllor om vartannat. Killen skrockade förtjust i telefonen:
- På onsdag får jag alltså domen olovlig körning för fjärde gången och så knallar jag ut till min bil och sätter mig vid ratten och susar iväg. Helt lagligt!
- Nja, vänta lite nu, inte helt lagligt, va?
- Jo, nu ska du få höra! Bredvid mig sitter min fru och hon övningskör med mig. Då finns det inga snutar eller domare som kan stoppa mig.
Vi var vid sanningens ögonblick i vårt samtal. Plötsligt insåg jag att här fanns en story, en skildring av en lucka i lagen. När man kommer till sanningens ögonblick som reporter liknar uppdraget det av en försäljare. Det gäller att få personen att "ställa upp". Jag gjorde mitt bästa och jag lyckade förstås, för det här var ju en grabb som sökte uppmärksamhet. Snedseglaren var beredd att ställa upp med namn, och så givetvis bilden på hur han traskar ut till bilen och med ett leende sätter sig vid ratten. I triumf gick jag till tjockisen med mitt uppslag. När jag var färdig mumlade han bara:
- Har han barn?
- Vadå, har han barn? Vad har det med saken att göra? Inte vet jag om killen har barn, vad snackar du om?
- Ibland måste man tänka åt folk. Det där blir ett bra knäck, även utan namn och bild på pajasen. Men för en gångs skull har du hittat nåt, så fortsätt du.
Killen hade barn. Jag var på rättegången. Han gjorde precis som han sa. Traskade ut till sin bil och körde iväg, helt lagligt. Ortstidningarna och jag var där. Men ingen tog bild, trots att huvudpersonen nog inget hellre ville. Min tidning hade en så kallad genrebild, tagen bakifrån av en man och kvinna i en bil där mannen satt vid förarsätet. Bilden var ganska stort uppdragen och med lite fantasi och med kopplingen till min text kunde man nog tänka sig att det var huvudpersonen man såg där. Det räckte i alla fall för att få lagstiftarna att reagera. Numera måste man först ha lämplighetsintyg innan man kan börja övningsköra. Det här är ett tag sedan, kanske ett kvarts sekel eller så.
Ibland tänker jag på att man i det här yrket understundom måste tänka åt folk. Sanningen är att vi på Folkbladet ofta, om inte varje dag så i alla fall varje vecka, ställs inför frågeställningen; namn och bild? Jag har ju öppet sagt att jag gärna vill se den här fräcka uppstickaren ännu fräckare och ännu stickigare. Men samtidigt kan man inte bara vifta bort den tjocke redaktionschefens fråga:
- Har han barn?
Var kommer barnen in? Frågan är alltid relevant. Vi står inför en del svåra avgöranden av den här typen de närmaste veckorna. Följ mig bortåt vägen så ska du få vara med om något.