Var finns den svenska rösten?
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Att den här tolkningen anammades av stormakter som Ryssland och Kina är inte heller förvånande. Från deras synpunkt är det alldeles utmärkt att det internationella samfundet accepterar att man kan föra krig mot alla grupper som regeringarna ifråga definierar som "terrorister". Ryssland får fria händer i Tjetjenien, Kina i Tibet. För att nu bara ta några exempel.
<b> Moralisk fråga</b>
Det är mer förvånande att andra regeringar, inklusive den svenska, i praktiken accepterat den här vokabulären. Utan att de rättsliga möjligheterna ens prövats, än mindre uttömts. Förvånande därför att alla inser att med den definitionen av terrorattackerna i USA är det bäddat för verkliga krigshandlingar som kommer att kräva många fler människoliv än de som omkom i USA. Och som har en potential att äventyra säkerheten i en stor del av världen.
Frågan har också en moralisk aspekt. Är det rätt att "straffa" människor som inte begått några brott? Det låter kanske rimligt att straffa talibanregeringen i Afganistan för att den gett en fristad åt bin Ladin och låter honom träna blivande terrorister på landets territorium.
Ingen kommer sakna talibanerna, knappast ens afganerna själva. Men hur kommer man åt en regering utan att föra krig mot hela landet? Talibanledarna kommer inte att sätta sig och vänta på den amerikanska attacken i några regeringsbyggnader i Kabul, lätta att slå ut med kryssningsmissiler. Och hur för man krig mot en armé som inte ens bär uniformer utan att det drabbar civila?
<b>Medeltida mörker</b>
Har man väl anammat krigsvokabulären, går det raskt utför med de civiliserade värdena. Hur många gånger har det inte i rapporteringen från USA talats om den väntade amerikanska "hämnden" eller "vedergällningen". Sådana begrepp har inget stöd i folkrätten. Genom att använda dem försänker vi oss i samma medeltida mörker som talibanerna. Öga för öga, tand för tand. Det hade varit välgörande om den svenska regeringen med kraft reagerat mot detta språkbruk. I stället för att skapa - den kanske felaktiga - föreställningen att Sverige politiskt ställer upp på vilka aktioner USA än kan komma att företa. Det stöd som idag finns i Sverige för en reservationslös uppslutning bakom USA, är inget som kommer att bestå. Det är heller inte så reservationslöst som det verkar. Sju av tio svenskar tycker visserligen att det är rätt att av Göran Persson och andra regeringschefer att "stödja USA:s rätt att gå till aktion". Men om USA:s motangrepp "kan komma att innebära att oskyldiga dödas", är bara 4 av 10 svenskar med på noterna. En majoritet av svenskarna är alltså emot sådana aktioner. Och hur ska USA kunna slå till mot talibanerna utan att en massa oskyldiga afganer dödas?
Om det går illa, kan den svenska regeringen inom några veckor eller månader finna sig stödja ett krig som inte alls är populärt i Sverige eller någon annan stans i världen, utom möjligen i USA.
<b> Skapar spänningar</b>
Det är uppenbart att Perssons utrikespolitik också skapar spänningar inom socialdemokratin, märkbara redan tidigare i Mellanösternkonflikten, där den svenska regeringen får allt svårare att skilja mellan ockupanter och ockuperade, förtryckare och förtryckta. Trots att FN-resolutionerna på detta område är mycket tydliga.
Det finns en socialdemokratisk utrikespolitisk tradition som går tillbaka ända till Brantings dagar som innebär att Sverige satsar på fred och konfliktlösningar. Den kompletterades senare med idéer om social rättvisa och kamp mot kolonialism och annat förtryck. En höjdpunkt i denna tradition var Olof Palmes modiga ställningstagande mot kriget i Vietnam, där miljoner människor strök med av amerikanska bomber och kemisk krigföring.Sveriges situation var mycket mer utsatt på den tiden än den är idag. Vi levde under ett yttre hot och behövde amerikansk krigsmateriel för att trygga vår egen säkerhet. Ändå vågade vi stå upp mot det mäktiga USA och kritisera kriget i Vietnam.
<b>Opassande kritik</b>
Idag anses det tydligen inte ens passande att påpeka att USA faktiskt tränat de talibaner som nu utgör ett hot mot inte bara mot USA:s utan även vår säkerhet. Syftet var att få bort en kommunistregering som i historiens ljus framstår som betydligt mer civiliserad än de regeringar som följde efter Afganistans "befrielse", inkluderat den regering av krigsherrar som föregick talibanernas förskräckliga styre.
Det anses tydligen inte eller passande att man - som Ingvar Carlsson och Carl Tham gjort i en utmärkt artikel i Dagens Nyheter den 22 september - antyder att det finns ett samband mellan terrorattackerna och den USA-ledda världsordning som skapat enorma klyftor i fråga om rikedom och makt i världen. Även om fattigdom naturligtvis inte ursäktar omänskliga handlingar.
Den självständiga svenska rösten är idag i stort sett borta ur den internationella dialogen. Vilket naturligtvis inte utesluter en del konstruktiva insatser på det diplomatiska planet och i mindre brännande frågor.
<b>Gemensam säkerhet</b>
Man kan bara hoppas att den amerikanska motaktionen blir begränsad, fast det inte ser så ut för ögonblicket. Var dag som går utan att något händer, ökar hoppet om att aktionen ska vara väl genomtänkt och ha en stark internationell förankring. Sköter USA korten väl och modererar eller rentav slopar våldet, kan det hemska som hände i New York och Washington vändas till något gott.
Koalitionen mot terrorismen kan med tiden bli en koalition mot de orättvisor och det förtryck som göder de fanatiska elementen. Vi kan få vad Olof Palme kallade "gemensam säkerhet", dvs vi bygger inte vår säkerhet mot andra utan tillsammans med andra.