Kommunpolitik. Ja, jag vet. Mer än hälften av de som börjat läsa den här krönikan har säkerligen redan övervägt att sluta redan nu.
Jag har mötts av det många gånger, dessa ögonbrynshöjande, suckande människors reaktion när jag säger vad jag jobbar med.
Att vara kommunpolitisk reporter är inte det sexigaste på festen, om jag säger så. Säger jag dessutom att det är Finspångs kommunpolitik jag bevakar, är antiklimax nådd.
Jag tänkte lite samma sak när jag blev erbjuden tjänsten: Finspång? Det enda jag visste om kommunen då var att de hade en fabrik. Typ. Och att jag spelat handboll i Aluceum i min ungdom och att vi nästan alltid förlorade….
Förutsättningarna var med andra ord inte de allra bästa. Förutom att jag skulle få politiken på mitt bord då.
Krönika
Nu vet jag mer om Finspång. Visst finns problem i den lite nordligare östgötska kommunen, men var finns det inte det? Finspång är på g. Kommunen sjuder av liv, invånarantalet ökar, industrierna nyanställer och centrum snyggas till. Snart invigs det nya Kulturhuset och badhuset har ju stått där ett par år nu.
Och inget av detta hade hänt om det inte vore för kommunpolitiken! Politikerna har ett finger med i nästan varje sak som sker i en kommun. Ena gången är de för, andra emot, nästa är alla ense. Och det är beslutsvägarna till alla saker som sedan mynnar ut i ett badhus eller vad det nu kan vara, som jag och mina kollegor bevakar, ställer frågor om och till sist berättar för läsarna i Folkbladet. Ett skitkul jobb som jag aldrig skulle vilja byta bort! En stor utmaning för Finspångs politiker nu är att sprida kommunens optimism och få utsocknes att inte bara förknippa kommunen med en fabrik!
Tänkte avsluta med en lite rolig, eller träffande kanske är rätt ord, anekdot från när jag sökte olika journalistutbildningar. Med tanke på det här med kommunpolitik. För i ärlighetens namn visste jag inte som 23-åring att det var det jag ville jobba med. Snarare såg jag framför mig hur jag satt i Kreml och randade ihop artiklar till någon nyhetssuktande redaktion i Svedala… Hur som haver. Vid intagningen på en av utbildningarna fick jag frågan: vad tror du är den viktigaste egenskapen som lokaltidningsreporter? ”Det måste vara att förklara hur alla politiska beslut påverkar människorna”, blev mitt, som jag senare inser, helt inkorrekta svar. (Om ni undrar så kom jag inte in). Det gjorde jag däremot på journalisthögskolan. Och det var först när jag kom ut på min första praktik, på Smålands-Tidningen i Eksjö, och blev ivägskickad på mitt första uppdrag, att skriva om barnens teckningstävling, som jag insåg vad jag skulle ha svarat på den där frågan: vara beredd på vad som helst!
Jag vet dock vad jag vill, och vad gör jag i dag? Jo, jag gör det som jag tycker är viktigast som lokalreporter: berättar hur politiska beslut påverkar människorna. Just nu i Finspång. Innan jag tar ut pension? Ja, jag vet faktiskt inte. Men Kreml finns ju kvar…